Själens trötthet svider men jag lever

I en sargad och trött själ lever jag vidare utan min son, tankarna skaver och det inre svider, men jag lever, jag är ju här, jag går upp på förmiddagen och jag befinner mig i samma rum som de andra. Det är ett liv, sedan får man se på vad jag har för livskvalitet, ingen att räkna med just nu, men det viktiga är att jag lever.
Jag läser, har svårt att koncentrera mig på saker, men jag läser och jag skriver, det är bra tycker jag för jag känner ett framsteg- vilket ord va"framsteg" det är väl byggt av framtid och steg med betydelsen att gå mot framtiden. Jag är nog en filosof, en nutida filosof som tänker och tänker.
Jag har haft visioner, men nu ligger de i dvala, trötta och ratade och jag finner inte ord att binda upp dem med, men jag lever jag är ju här med er andra och det är bra.
Att det gör ont att mista den man älskar är ett sätt att förstå hur mycket man älskat dem är det inte konstigt att det är precis så, att ju mer ont det gör ju mera kärlek kände man?
 Mamma

FYND- Böcker till Salu hela flyttlådor

Jag säljer nu mina böcker på grund av flytt och har packat ned diverse böcker, pocket och vanliga blandat, action, deckare, hjälp till självhjälp, faktaböcker, romaner, ja alla genrer finns med. Detta är ett rent fynd då man får betala ca 200 per bok i butik om inte mer och i en flyttlåda ryms det mycket böcker. Det är både nyare böcker och äldre böcker med ett gemensamt att de alla är i ett bra skick.

Jag säljer 1 st flyttlåda för 500 kr, vid köp av 2 flyttlådor betalar du 800 kr.

Lovar dig en läsvärd upplevelse!!

Kontakt: Ståle Brandt

OBS!

Endast avhämtning då fraktkostnaden annars skulle stiga i taket på grund av tyngden...

Ring för överrenskommelse

Övrigt, Säljes - Sunne (Värmlands län)

Pris:	500:-
Telefon:	0761099144

DVD-Filmer till Salu

DVD filmer mest action säljes i bra begagnat skick 10 filmer för 200kr köper du 20  filmer eller fler så kan du få dem för 15 kr/st.

Prutat och klart. Kan avhämtas för att slippa undan frakt eller porto kostnader.

Kontakt: Ståle Brandt

Övrigt, Säljes - Sunne (Värmlands län)

Pris:	200:-
Telefon:	0731099144					Mail: tove-brandt@hotmail.com

Potatisbakelse, kantarellsås och fläskkött

Under gårdagen bjöd vi hem dottern, svärsonen och lilla Alexander på middag så roligt att se lillkillen igen, han är så söt och verkar vara så snäll. Christian var kvar och vi bjöd alla på en jättegod middag bestående av potatisbakelse ugnstekt kotletttrad och slutligen en syrad kantarellsås och morötter "maken som gjorde middag" till efterrätt tog vi glass, maränger och kolasås. Vi pratade och hade trevligt, när Helena och Robin skulle till att åka hem så började eurovisionslagerfestivalen så vi satte oss för att titta på den eftersom Eric Saade var med och tävlade och en tredje plats för Sverige var inte dåligt alls. Det var många bidrag som var tokiga tyckte jag för att inte säg rent urusla, men andra riktigt kul och det fanns bättre än vinnaren enligt min smak, men så är det med sådana tävlingar.

I dag ska vi köra hem Christian och så ska vi inom dottern och låna en dokumentär efter det blir det lugn och ro i vår bostad bara finns inte mycket mer att göra utan pengar.

Om att motverka mobbing - Friends hemsida

Så kan du förebygga mobbning

Friends vill skapa ett stort nätverk som arbetar aktivt för trygghet och jämlikhet och mot diskriminering, trakasserier och kränkningar. Det behöver inte vara så svårt - börja med dig själv!

Ju fler som blir medvetna om hur de själva beter sig i vardagen desto bättre förutsättningar skapas för ett tryggt samhälle. Det handlar om hur du pratar och beter dig i din familj, bland dina vänner, på din arbetsplats, i skolan, på idrottsföreningen eller ute bland okända. Här får du tips från Friends som du kan använda dig av i din vardag!

På arbetsplatsen

• Säg hej till dina kollegor! Det kan verka bagatellartat men det handlar om att bli sedd.
• Ta tid till fika – det är vetenskapligt bevisat att det är bra för både stämning och arbetsinsatser när man tar sociala pauser.
• Sätt dig bredvid olika kollegor i personalrummet så lär du känna flera. Tänk särskilt på dem som verkar vara utanför gruppen.
• Fundera över hur du pratar. Vilka fördomar, normer och stereotypa förställningar förmedlar du? Tar du för givet att alla är heterosexuella på din arbetsplats och pratar du på ett sätt som förmedlar att människor är på ett visst sätt utifrån religion eller hudfärg? Det kan hända att du utesluter kollegor ur gruppen utan att du ens tänker på det.
• Häng inte på skitsnack eller förnedrande skämt som gör sig löjliga på andras bekostnad. Byt samtalsämne, gå därifrån, säg att du inte håller med, att du inte känner personen eller att du inte vet hur den har det. Om det inte känns bekvämt behöver du åtminstone inte delta i snacket själv.
• Välkomna in nya kollegor genom att exempelvis sätta dig bredvid i lunchrummet, fråga om ni ska ta en kopp kaffe ihop eller liknande.
• Gör något roligt ihop utanför arbetsplatsen som att laga mat tillsammans, ordna en picknick eller någon annan rolig aktivitet där ni får se varandra i en ny miljö. Men se till att alla känner sig välkomna!
• Om du tycker att någon har gjort ett bra jobb – säg det! Exempelvis ”Vilken intressant rapport du har skrivit. Den gav mig många nya tankar!”. Vi behöver alla få höra att vi är duktiga i vårt jobb.
• Hör gärna av dig till en kollega som är föräldraledig eller sjuk under en längre period så att den inte känner sig bortglömd.
• Uppmärksamma varandra på ett positivt sätt. Ni kan exempelvis lyfta något positivt som har hänt under veckan vid personalmötet eller dela ut diplom till månadens kompis. Ett annat förslag är att dela ut ”medaljer” till alla i personalgruppen för olika insatser under året. Passa på under julfesten eller inför en ny säsong. Det kan vara för ”Årets härligaste skratt” eller ”Årets bästa lyssnare”, med eller utan motiveringar. Det viktigaste är att alla uppmärksammas!
• Kartlägg arbetsplatsen med jämna mellanrum. Genomför enkäter om arbetsplatsens klimat och trivsel. Finns det någon plats där man inte känner sig bekväm att vistas? Upplever personalen att det är god stämning på jobbet? Förekommer kränkningar och är alla del av gruppen?
• Läs arbetsplatsens jämställdhetsplan och mångfaldsplan och kom med synpunkter om de känns bristfälliga. Är åtgärderna konkreta och tar de utgångspunkt i nuläget på arbetsplatsen? Vem ansvarar för vad?
• Prata genast med chefen om du tror att någon i gruppen är utsatt för diskriminering, trakasserier eller andra kränkningar. Det kan vara att någon verkar utfryst eller gruppens hackkyckling. Chefen har skyldighet att utreda och vidta åtgärder om detta sker.
• Du kan själv stötta den som är kränkt eller utanför gruppen genom att visa att du ser och bryr dig. Häng inte på kränkningarna, ge ett leende, sätt dig bredvid I lunchrummet, fråga vad personen jobbar med just nu och lyssna om hon/han behöver prata. Det är de små sakerna som räknas. Det behövs oftast ganska lite för att någon ska känna sig bättre.
• Säg ifrån! Om du vill kan du även markera för de som kränker att du inte tycker att det är ok. När och hur man säger ifrån beror på person och situation. Om det är en kollega som man känner bra är det förstås lättare och om man har hög status I gruppen är det större chans att bli tagen på allvar. Men alla kan åtminstone prata med ledningen om problemen. Det kan vara bra att ha i åtanke att personer som kränker kan vara osäkra och må dåligt själva av olika anledningar. De behöver precis som alla andra bli sedda och hörda. Därför kan det löna sig att vara schysst även mot de som kränker genom att exempelvis le mot eller prata med! Visa att det är beteendet det är fel på - inte personen!

Till dig som har barn

• Fundera över hur ni pratar hemma. Blir det mycket skitsnack? Vilka fördomar och normer förmedlar du till dina barn? Förutsätter du exempelvis att de kommer bli kära i någon av motsatt kön eller ställer du öppna frågor som ger dina barn möjlighet att svara något annat?
• Lyssna på ditt barn och ta dess berättelser på allvar så att barnet känner sig lyssnad till på riktigt, i både stort och smått. Barnet ska både känna att den har ditt stöd när den behöver hjälp men också känna tillit till sig själv. Undvik att säga sånt som: "Bry dig inte om dom så slutar dom säkert". De ger bara barnet en bekräftelse på att det är utsatt men att det inte finns något att göra åt det. Barnet får med andra ord finna sig och stänga in smärtan. Hjälp istället barnet att hitta strategier för hur man kan hantera olika situationer eller problem som uppstår.
• Prata om kamratskap och utanförskap. Passa på när barnet tar upp saker som har hänt i skolan eller på fritiden och fråga vad barnet tycker och tänker om det som har hänt. Var det ok att han/hon gjorde så? Vad hade han/hon kunnat göra istället? Hur skulle du ha känt om det hände dig? Vad kan barnet göra om det ser något sånt här hända igen? Du kan också fråga vilka de i klassen brukar leka med, vilka som är ”poppis” och varför, och om någon är utanför.
• Ge ditt barn verktyg för hur man kan lösa konflikter på bra sätt. Tänk på att barnet anammar de sätt som ni löser problem inom familjen.
• Uppmärksamma fler barn än dina egna. Lär dig namnen på de andra barnen i klassen och på barnets fritidsaktivitet. Fråga hur det är om någon ser ledsen ut och ge positiva kommentarer när tillfälle ges.

I barnets skola eller förskola

• Som vuxen är du alltid en förebild. Därför måste du även vara medveten om hur du beter dig när du befinner dig på förskolan eller skolan. Är jag en sån som säger ifrån om jag ser någon behandla ett annat barn illa? Hur reagerar jag om någon skriker ”Fitta” eller ”Bögjävel” i korridoren? Har jag på mig skorna fast alla barn måste ta av sig sina?
• Ha en positiv kommunikation med och om skolan. Prata aldrig illa om barnets skola eller personal inför dina barn (även om du är kritisk). Skapa tidigt en dialog med personalen. Vänta inte tills något har hänt. Om du har goda relationer med barnets skola är chansen större att du i ett tidigt skede får veta när något inte är som det ska och det blir vanligtvis lättare att lösa problemen.
• Lär känna barnets skola! Var med på föräldramöten och var delaktig i skolans trygghetsarbete. Något som många föräldrar upplever som lärorikt är att vara med barnet en dag i förskolan eller skolan. Då ser man sånt som grupperingar, maktstrukturer och om någon är utanför gruppen. Prata gärna med pedagogerna efteråt om både positiva och negativa saker du har sett.
• Ha en positiv kommunikation med och om de andra barnens föräldrar. Om föräldrarna har bra relationer brukar det kunna sprida sig till barnen. Om man däremot pratar illa om föräldrar kan barnet ha med sig det till skolan och det går ut över den familjens barn. Dessutom ökar chanserna att få veta om något barn far illa och att få ett slut på det, när du har en öppen dialog med de andra föräldrarna.
• Säg ifrån om du ser något som händer, även om du inte känner just de barnen. Det är mycket möjligt att du får ett: ”Men vi bra skojade” som svar, men fortsätt då med: "Jag tyckte inte att det såg kul ut”. Riskera att vara en “tråkig” vuxen. Då har du åtminstone visat både de som retades och den utsatta att du är en vuxen som ser och bryr sig. 
• Ta reda på vad skolan har för arbete mot trakasserier, diskriminering och mobbning. Hur arbetar de förebyggande och vad gör de i akuta situationer? Ta del av skolans likabehandlingsplan och dela gärna med dig av dina tankar och funderingar till skolan.
• Uppmärksamma genast personalen om du misstänker att något barn far illa! Skolan måste utreda på en gång även om det bara rör sig om en misstanke. Riskera hellre att ha fel än att riskera barnet. Kontakta rektor eller skolchef om inte pedagogen lyssnar.
  
  Läs mer om vad du kan göra om ett barn är utsatt på skolan.

På barnets idrottsförening

• Du är en förebild som idrottsförälder, både för ditt eget och för andras barn! Ditt språkbruk, kroppsspråk och agerande påverkar barnen mer än du tror. Försök därför att vara positiv och ge beröm till barnen vid träning, tävling eller match. Då skapas förutsättningar för personlig och idrottslig utveckling. Ditt beröm och din positiva attityd sprider också en god stämning i idrottsgruppen och föreningen.
• Våga agera och säga ifrån om du hör eller ser att någon förälder använder ett negativt språkbruk eller beteende vid sidan av matchen eller tävlingen. Kränkande och nedsättande kommentarer ska inte förekomma inom idrotten!
• Tänk på att det alltid är barnens behov som ska tillgodoses. Respektera barnets målsättning med idrottandet och påtvinga inte dina egna målsättningar.
• Lägg fokus på lekfullhet istället för prestation. Fråga barnet efter varje träning: ”Hade du roligt idag?”, istället för: ”Gick det bra idag?”. Resultatfixering skapar kan skapa hierarkier i idrottsgruppen som kan leda till kränkande situationer.
• Det är ledarens roll att leda gruppen och inte förälderns. Lägg dig därför aldrig i träningsupplägget om du inte är ledare. Om du däremot märker att ledarna kränker barnen i sitt ledarskap ska du självklart agera genom att kontakta ansvariga för verksamheten.
• Ta del av och läs föreningens policy för barn- och ungdomsidrott (om en sådan finns). Kontakta huvudansvariga i föreningen om du har några frågor kring policyn. Vilka mål och ambitioner har föreningen med sin barn- och ungdomsverksamhet? Finns det förebyggande insatser mot diskriminering, kränkningar och mobbning?
  
  

Stöd Friends ekonomiskt

Då Friends är en icke-vinstdrivande organisation helt utan statligt stöd är vi beroende av bidrag från privatpersoner, sponsorer och stiftelser. Du kan stötta Friends genom en engångsgåva eller genom att bli Vänskapare, som vi kallar våra månadsgivare. Du kan också sms:a FRIENDS till 72 900 för att skänka 50 kr till Friends arbete.

Friends styrka är att vi finns där barn finns. Vårt arbete gör skillnad i klassrummen, på skolgården, på träningen och ute på nätet. Idag räcker våra resurser till att utbilda på ca 10% av landets skolor men behoven är så oändligt mycket större.

Tillsammans kan vi skapa förändring.

Richard Marx - Until I Find You Again with lyrics

Just nu Fru Duktig

Ja jag känner mig duktig har rasat runt här och plockat i saker och röjt upp lite, ja sådant som kommit efter, det blir ju lätt så när det är så här inom mig, jag har inte ens sett att det varit stökigt, nåja jag har röjt nu det är huvudsaken och så kokar sylten på spisen så jag känner mig som Fru Duktig en stund, bra det. Blir väl till att gotta sig med våfflor, nykokt sylt och grädde en dag framöver då. Ska fortsätta plocka i lite saker som ligger framme, papper och sådant sätta in i pärmar få bort. Måste ha rent då fogden kommer så de inte tror det bor grisar här, för i övrigt finns det inget av värde här för dem och det har jag ju påpekat så många gånger förut, sjukt är vad det är, sjukt att de inte kan ta och lyssna på den lilla människan utan utgår i från att man skall fiffla, hade jag haft något att undvara hade jag sålt det för länge sedan så är det bara jag vet ju inte ens om jag får något från sjukkassan nu man skall utreda igen för att jag blev arbetslös mitt i sjukskrivningen, visst är det för underbart. Bästa att alla passar på att få sin del av kakan då man mår som sämst i sitt liv, då är det ju klart sedan eller hur, när man ändå ligger ned så slipper de sparka en nedåt.
Blir bara så förbannad på systemet som tillåter att man krånglar med folk som mår dåligt, att man inte ges en chans att repa sig så man slipper ligga systemet till last, nej istället ska vi kontinuerligt hålla på och bråka, det ska fyllas ut papper hit och papper dit och man ska ha intyg om ditt och om datt, man blir bara oroligare och oroligare och det är svårt att hålla fokus, man gråter och man faller igenom, är det verkligen nödvändigt, tror man att man är sjuk för att jävlas, är det verkligen så?
Man tillåts inte vara sjuk i Sverige idag. Det verkar som att förståelsen människor emellan har försvunnit, så horribelt det är, ingen hänsyn, ingen medmänsklighet det är ett kallt och otäckt samhälle vi lever i, jag ser faktiskt det Kim såg nu. Utanförskapet som han talade om det finns där och det är som en självklarhet från myndigheters sida att det ska finnas där, annars borde man väl inte stifta lagar som drabbar människor så hårt hela tiden. Det bygger på känslor, för dem bygger allt på pengar. Hur ser deras bild ut, mäta ut saker, ja varse god gör det sparka på den som ligger. Om man har 4500 ut från sjukkassan på en månad då är det väl inte troligt att det finns en massa att mäta ut i hemmet, halllåååååååå
Men det kanske känns bra om man kan ta sitt steg och förnedra, för det är förnedrande, hela den här historien som jag dessvärre inte kommer lägga ut här på nätet då jag tänkt att det ska bli en bok när jag orkar, just nu skriver jag på min sons bok så jag får koncentrera mig på den först, sedan ta nästa steg för att planera vidare.
Jag är bara så trött, jagad om man bara kunde få vara och få lite frist att andas så skulle man repa sig så mycket fortare, kan man inte förstå att det är så eller vill man ha långtidssjukskrivna som får svårt att komma tillbaka i arbete??? Den sjukdom som jagar mig syns inte i mitt ansikte, du ser inte utanpå hur jag mår, men jag känner i hela min kropp alla oro som rusar runt, jag känner i min själ att jag vill dö, att jag vill fly allt för det är för mycket, vill du byta med mig så jag kan titta på dig och tycka att du ska sluta sjåpa dig, gå och jobba din lata jävel. Man tror inte det är sant då man möts av den känslan, man tror inte det existerar, så här får det ju inte vara. Tänk att min son såg det här, kände det här utanförskapet och att just han inte hade nog mer livserfarenhet för att klara av att handskas med detta, han såg alla hånande människor, han mötte hat, han mötte glåporden och jag fick ingenting veta, jag kunde inte skydda min son, han är död nu.
Nu är det min tur att se och det är ruskigt att vi lever i ett så känslokallt samhälle som vi gör, att man gör allt för att skapa klyftor och för att visa att sådana som inte är bra i psyket inte hör hemma någonstans, att det bästa vore att bli av med dem. Försäkringskassor, fogdar, arbetsförmedling och facket, jag skiter i vilket jag mår ju inte bra. Jag klarar inte av det som var självklart för ett par månader sedan, jag bad inte om att min son skulle ta sitt liv så jag fick bli sjuk, jag har arbetat i hela mitt liv och nu är jag rädd, nu klarar jag inte nya kontakter, nu är det knappast jag orkar gå i butiken och handla för det är för mycket folk där, jag kvävs, jag får panik, jag kan inte koncentrera mig, jag är trött, håglös och jag gråter, jag är orolig för allting, jag önskar mig döden. Ni tycker nog att jag är frisk nog att söka jobb, att gå vidare. Livet är inte det liv jag drömde om.

Solen skiner

Jag har druckit min första kopp kaffe, solen skiner men det är lite blåsigt ändå kanske man ska ta en tur ut och sitta i solväggen kan ju bli lite brun om man har tur så inte man ser så blek och hemsk ut som man gör, kanske de som ser en inte tittar så, syns det utanpå att jag sörjer mitt barn?
Det är tomt och tyst i mitt liv, den som alltid hörde av sig med roligheter har ju tagit sitt liv, jag kände mig pigg när du fanns med mig Kim, väntade var gång jag slog på datorn efter nya inslag, nya sidor att titta på, roliga kommentarer, nu är det tyst. Mitt liv är tomt, det blev så makabert meningslöst. Varför gjorde du så mot oss andra, du måste väl ha förstått att ditt beslut skulle drabba andra än dig själv, inte kan vi stå orörda vid sidan om det här. Saknar dig, hatar mig själv för att jag inte förstått, önskar jag haft den remotekontrollen man visar på teve reklamen så skulle jag spola tillbaka livet och rusa till dig för att rädda dig från de demoner som jagade dig, jag skulle hämtat dig , hållit dig hårt och jag skulle göra dig glad och aldrig någonsin släppa taget. Men detta är drömmar, illusioner, det är sådant man bara kan önska och som man aldrig får någon gång.
Om jag ändå fått förmågan att resa i tiden, jag hade gett mitt liv för dig lilla Kim.
Nu vandrar jag dag ut och dag in som en trasig själ, finner ingen ro, finner ingenting av det här.
Du finns ju inte med oss mer, så vad finns det att le åt, säg mig finns det någonting alls kvar att le åt då ett barn, bara 17 år gammal har valt att ta sitt liv, det känns inte så, inte för mig. Inte idag.
Saknar dig, Älskar dig i evighet. Mamma

Kim Lindqvist

Din minnesplats här hemma

Jag köpte dig en fågel igår det är en symbol för din frihet och för att du flög din väg, jag hoppas du möttes av en vacker värld, en bild av det du hoppades på, men här hemma saknar jag dig livet blir aldrig mera det samma, det kan väl ändå ingen tro. Du var mitt barn, min allra minsta lilla kille och du av alla människor gav dig av, jag lider så, det är ingen rättvisa i att vi ska vara utan dig idag, du behövdes i vår värld. Du misstog dig hjärtat du trodde du gjorde rätt, men du glömde oss som finns kvar och som inte kan ge oss av dit du är nu. men i mitt hjärta önskar jag att du fann en frid som ingen annan kunde ge dig mitt älskade barn. Du var den allra underbaraste son en mamma kan önska sig så du förstår att världen ter sig annorlunda utan dig, den tomhet som råder finns det inget bot på, det enda läkande vore om det skedde ett mirakel och du kom tillbaka.

Ja det vet jag kan ju inte ske, du är borta från livet och vi kan dig inte se, men kanske kan du titta på oss, följa våra steg. Jag hoppas det, jag hoppas vi kan göra dig stolt över oss, över våra gärningar.

Jag ska rycka lite ogräs som kommit på din plats så det blir vackert och rent, du var det vackraste vi hade, men gud gjorde så du smet. Du borde stannat, du borde varit här, men du valde en annan utväg. Smärtsamt är det att veta allt det vi nu vet, att du inte kände dig älskad det ögonblick du lämnade oss och att jag ingenting kan göra för att förändra det mer, jag kan bara vårda ditt minne och hopas få känna en fjäderlätt smekning på min kind och känna att det är en smekning från dig min son, att du finns i varje vind. Jag saknar dig så mycket att orden inte kan det beskriva. Det är tomt nu.

Mamma

Kyla in i ben och märg

Det är en köld som slagit oss igen och huset är så kallt att det drar sig in i ben och märg, vi har plockat fram ett elelement en stund för att låta det gå här och motverka den kyla som trätt in i vårt hem, Två nätter nu har det varit nattfrost igen och jag har fått plocka in mina blommor så de inte skall frysa ihjäl där ute, våren kom och så bara kastade sig ett vinterväder över oss igen och lät snö falla, det är sjukt. Det har varit mycket blåsigt också så jag hoppas förtältet står kvar på plats då vi inte fått ned några barduner i brist på tältpinnar men jag ska åka och köpa det när pengarna kommer in på kontot så att vi kan sätta det på plats ordentligt. Man är ju lite rädd att det lilla man har ska bli förstört, jag hoppas att värmen kommer tillbaka till oss snart det behövs då det är jobbigt att sitta och skriva på samma gång som ens händer blir stela av kyla och jag behöver skriva.
Boken har jag manat på en bit nu hela 20 sidor text har jag lyckats att plocka ihop, hur det verkar ja herregud det kan jag ju inte själv bedöma, men jag skriver, lite i taget och jag är fast besluten att det skall bli en bok att ge ut. Jag vill föra den kamp min son önskade föra för andra som har det svårt, för andra som känner ett utanförskap, att se till på något vis att självmordens innebörd uppmärksammas och att vi som alla finns i detta jordelivet kan vara en hjälpande hand till dem som mår dåligt, alla kan jobba på att nå en nollvision för  självmorden. Min son skall inte ha dött i onödan, det här var hans uttryckliga önskan och det enda jag kan göra för honom, i hans namn för att hedra hans minne och för att på så sätt låta andra veta att han fanns här med oss andra och att han var en viktig person med ett hjärta av renaste guld.
Idag har han lagts ned till sin sista vila och jag och hans syster ska åka och tända ljus för honom på minneslunden i Sunne där han nu vilar sin sista vila. Det är en vemodig dag, mitt barn i jorden, hans aska, den fruktansvärda saknad jag känner efter honom varenda dag, allt det jag önskat att jag fått göra och som jag aldrig får uppleva mer för min son är död, det är en sådan orättvis känsla som bubblar upp inom mig, att inte få se honom le mera, varför blev det så här? Han var ju älskad, jag trodde det betydde någonting men det räckte inte för att råda bot på det han kände inom sig, han behövde något mera som vi inte var kapabla att ge, kanske bidrog hans diagnos, jag läser och läser och så är det nog. Han hade AS och hans känslor och hans tankar var större än för oss andra, det är som om han hade stora känselspröt ute för att ta in en massa som han sedan inte orkade förstå sig på, det ger ett utanförskap som min son inte rådde på och jag gråter inom mig för den plåga det gett honom och som jag förstått för sent att den fanns där. Kvittar nu hur mycket jag grubblar och det gör jag mest hela tiden för det finns ingenting som kan lindra eller ge nytt liv för min son, hur mycket jag än önskar det för honom. Det har tagit slut på vår gemensamma tid.
Jag har en längtan just denna dag att möta minneslunden full av kärlek, att jag skall känna den närhet jag så väl behöver i mitt liv att jag ska känna min älskade sons närhet, kanske kan jag ha lite tur idag då det just denna dag är hans dag att få sin vila där.
Du är så saknad mitt älskade hjärta det är en makaber tomhet du lämnat oss alla i och vi vandrar i en skugga av det liv du haft, söker oss in i minnen där du finns, där du är kvar för oss, en drömplats för att vi ska stå ut med livet, då allt annat tagit slut. Önskar du vetat hur mycket du betydde för mig, att jag sagt det om och om igen, men jag säger det nu: Jag älskar dig Kim, du betydde livet, solen, glädjen och jag ville ha dig kvar.
Mamma

Vad är nyckeln till frihet

Jag funderar på vad som ger oss en nyckel till frihet, vad det är som gör att vi känner oss fångna, jag vet inte längre hur det är att må bra , jo jag har glimtar av lycka, barn, barnbarn det är stunder som gör att jag orkar då du lämnade mig älskade lilla Kim. Tro, hopp jag vet inte, jag har gett upp på något vis, det är för jobbigt att kämpa, jag dalar som ett visset löv på hösten, dalar ända ned i det svarta hål mitt liv har fyllts med. Saknad, jag känner en sådan tung saknad lilla hjärtat mitt. Försöker minnas, men jag har inte ens ork att minnas, jag blir så förtvivlad, jag vill ju minnas allt med dig inte glömma. Jag fylls av panik, av ångest som gör att mitt inre krampar sig. Vart är du nu min ängel? Vart är hemma för dig nu?

Jag har ingen aning om vad som sker runt mig just nu, din syster är konstig som bara den, begriper ingenting, tagit bort sin sida från facebook idag,  men före det tog hon bort mig som mamma. tycker hon också att det är mitt fel att du dog?

Jag förstår ingenting längre. Kanske är det så enkelt som du gjorde det att bara lämna allt och ge sig av, slippa känna att man bär tynger inom sig att man måste vara här för att andra behöver mig, jag är så trött på allt bråkande, trött på att behöva försvara mig. Jag har kämpat i åratal för ett liv, för en bra relation med mina barn men ingenting verkar gå bra. Kanske är det bättre att ge upp, att inte tänka på att ge dem kärlek mer. Du skulle inte ha gått din väg lilla hjärtat, jag behövde dig och jag är övertygad om att du hade behövt mig.

Tittar ut, det är kallt och det har snöat lite idag, usch, ger heller inget ljus till mina tankar som vandrar av idag, ska gå upp en stund och ligga på min spikmatta, det kanske kan vara bra, kanske kan trycka på en må bra punkt för jag skulle behöva en sådan idag. Önskar det fanns en off knapp till livet ibland så man kunde stänga av när det inte kändes bra, bara ligga på standby en stund och vila sinnet tills det blir bättre en annan dag.

Säg mig Kim vad är nyckeln till friheten? Var det den du fann denna hemska dag, då du för evigt försvann?

Jag pratade med en präst som sa att det vilade frid över ditt ansikte, att du log, jag besökte dig en sista gång, du låg i din kista och jag såg smärta, det fanns inget leende, du var mager och insjunken och ingenting kunde göra att jag såg någon frid. Smärtan minns jag och att du led, jag såg dina trasiga knogar, jag såg spår av den smärta du känt, så hur kunde man säga att det vilade en frid hos dig? Jag minns dig ligga där i din kista och jag vet att det enda jag kände som frid runt dig var nallen vi hade gett till dig, jag tittade på nallen och jag tänkte på att du sparat den i alla dessa år och att du nu fick den med dig på din sista resa, alla tårar, det var som i en dimma, det var så svårt, jag ville gå men samtidigt stanna. Herregud, där i låg du Kim, dig som jag älskar med hela min själ, jag sa inte farväl, jag sa vi ses igen. Jag strök ditt hår, jag strök din hand, så mycket smärta jag denna dagen fann och den stannade kvar inom mig, den finns där ännu, jag blev sjuk av att se dig ligga där i.

Saknar dig så mitt älskade barn, hur ska jag orka tampas med livet, tampas med tankar om att du lämnat oss nu, jag vill inte att du ska vara död, jag vill du ska vara här hos mig.

Det har gått fyra månader nu, så tungt det är att veta att nu snart vilar du i jorden och blir ett med den, jag får aldrig mera se dig komma hem.

Älskar dig för evigt min son, du blir aldrig glömd...

Mamma

Blåsigt och kallt

Det är 1 maj idag och det är blåsigt och kallt, inte alls någon vänlig känsla att var utomhus idag.
Maken har satt ihop vår grill för 129:- på ÖoB, den var billig och helt dugbar för att grilla på. Solen tittar fram lite men kölden har slutit sig om huset, då det blåser, kommer det rakt igenom huset på något underligt vis. Det kom en regnskur för en stund sedan, blandad med hagel såg det ut som, men jag hann få in tvätten jag hängt ut innan det kom så den höll sig torr.
Jag borde gå ut och gräva ned din ros nu, men jag drar mig för att vara ute då jag blivit förkyld, jag har ont i huvudet, men det är ju inget nytt så har det varit sedan du dog. Det har gått en lång tid men ändå är den så otroligt kort, herregud, jag känner mig så stressad av livet, av krav, av att behöva vara, allt är så jobbigt nu.
Skulle vilja göra som en struts, stoppa huvudet under jorden så allting försvann.
Saknar dig hela tiden, fattar du det, kan du höra mig Kim? jag undrar vad vi möter på andra sidan om det är som i boken jag läste för ett tag sedan eller är det så att allting tar slut att vi aldrig finner varandra igen, jag vill inte tro det sistnämnda, jag vill tro att du tar emot mig en dag, att du står där och väntar den dagen jag kan komma över.
Varför säger man över? Är det en bro?
Så mycket tankar, så mycket inre oro. Självmord, ja det har fått en betydelse som jag aldrig kunnat tro, du flydde livet, så ung..
det är så svårt att tänka på att du bara 17 år gammal inte vill vara med, varför?
Man tror sig veta saker då man är ung, man tror sig känna saker, allt blir tungt, men om man väntat hade solen skinit på ett annat sätt, nu kan vi ingenting göra för att ändra på ödet.
Jag har väntat hela vintern på att du ska få din vila, snart hjärtat ska du komma till jorden, till minneslunden och få din eviga vila. jag sörjer och saknar allt det jag aldrig mera får uppleva. Kanske kan jag en dag le och tänka på vad vackert allt var som jag fick uppleva, men inte nu, inte än, det gör ont och jag önskar bara att du kunde komma tillbaka, att du hade vänt.
Älskar dig av hela min själ lilla Kim, saknar dig <3 Mamma

Inne i Mig

Inne i mig
sitter nån som gråter.
En liten vän
som försöker att nå ut.

Inne i mig
finns hon där som saknar
som skakar
av rädsla
för att allting ska ta slut.

Inne i mig
kommer vännen ständigt åter.
Ler en stund.
Suddas sedan åter ut.
En stund var allt som förut.
Innan allt som varit
fick ett slut.

Maskroskvinnan

Du finns i Mitt hjärta

Du finns i mitt hjärta
långt där inne
du ger mig både glädje och smärta
men du lever för alltid kvar
i mitt minne
jag kommer aldrig att glömma
hur du skrattade och log
ett hjärta kan man inte tömma
och när du lämnade mig
kändes som jag dog
du lever för alltid kvar långt där inne
fast du inte lämnade några svar
kommer jag alltid att älska dig.

"Okänd författare"

Då har man premiär i husvagnen

Så skönt att få en premiärvända i husvagnen, vi har ställt i ordning i förtältet och nu håller maken på fixa till solcellslampor som vi ska ha på utsidan av vagnen, har köpt två stora krukor också men till dem måste vi köpa blomjord och sedan ska det planteras gräslök, persilja och andra välkomnande örter för matlagning och den andra krukan ska jag plantera blommor i så det blir fint här ute vid vagnen, det ska bli så att detta blir en fristad för oss alla att få läka lite ifrån den tunga sorg vi har att handskas med. Kvar att fixa nu är barduner och tältpinnar samt gardinfästen så jag kan sätta upp gardiner på förtältet också sedan blir det fint tror jag.

Utanför förtältet rinner det och porlar från bäcken som rinner alldeles intill, även detta ett ljud som ger inre frid, kanske kan det släppa efter lite granna, det vore skönt om man fann lite frid inom sig då all den ångest och oro man känner mal inombords hela tiden. Saknaden och avsaknaden av att känna glädje över att leva, allt som hela tiden känns så orättvist, herregud så fel det är.

Kim hade älskat att vara här ute i naturen, i lugnet så det svider att tänka på att han inte delar våra ögonblick längre att han valde att ta sig till ett annat ställe, dit jag inte längre har möjligheten att nå honom. Jag bär kärleken till min son som den dyrbaraste skatt jag har, för han var så unik. Han var helt underbar. Jag kan inte ta in att han valde ett sådant öde, jag fattar inte att jag inte sett att han mått dåligt att han ingenting sagt och det värker, jag kan inte få kontakt med min inre kärna. Jag tappar tron jag som alltid trott att man skulle få kontakt med sina anhöriga från andra sidan och jag känner inte av min son, det är en plötslig chock då jag varit säker på att det var så och nu känner jag ingenting, det slår runt allt jag tänkt på. Är det inte så att det existerar en andra sida, eller måste man vara speciellt mottaglig för att känna. Är jag inte mottaglig så jag kan känna min son, är det depressionen som gör att jag känner det så här? Eller finns det helt enkelt ingenting, tar det slut när vi dör?

Jag vet inte vare sig ut eller in längre, jag tappar allt som jag haft inom mig, jag är naken i själen, helt vilse.

Snälla lilla älskade Kim om det finns möjlighet så får du nog hjälpa till, jag önskar varenda dag att jag ska känna av dig, din närhet, snälla hör mig. Jag ber!

Jag kan inte hjälpa att känna det men jag tycker att ditt val är fel, du borde stannat för vi älskar dig och nu bränner saknaden sönder oss inuti, det är svårt att sakna och aldrig få utdelning för du kommer ju aldrig mera tillbaka, det är så tomt, så fruktansvärt.

Du var lillen, hur stor du än blev, herregud, jag känner det så ofta som om det är mitt fel.

Önskar du kunde sitta här bredvid mig, att jag kunde höra dig tala, att du kunde le mot mig och lära mig saker igen, att du kunde skaka på huvudet och tycka att jag var okunnig, allt det vi brukade göra. Livet har halkat på sned, det är så jävla fel, du borta, jag här. Jag är en fånge i min egen själ.

Jag pratade med Fonus idag och de trodde att det skulle bli nästa vecka som du läggs ned på minneslunden, jag ska komma dit då och tala med dig, tända ett ljus. Lilla hjärtat så ont det gör, mamma går under i allt det här, varför gjorde du detta? Varför Kim? Vad tänkte du på?

Det finns ingenting som kan mildra mina plågor, ingenting som kan ge mig svar, du har absolut ingen framtid kvar, den gapar så tom, jag vet inte hur jag ska stå ut, inte då och inte nu och kanske aldrig. Du var så ung, hela livet väntade, hur kan man sluta att andas då? Du hann inte se, hann inte upptäcka världen, bara det lilla jag gav dig, små glimtar av hur livet kunnat bli, önskar du förstått att det skulle komma mer.

Nu sitter jag här i ett förtält vid en bäck och jag tänker på dig, känner mig fullständigt väck, tom, ett skal av det jag var, allt det roliga har försvunnit nu, allt som  vi skulle ha kvar det försvann i ett ögonblick som du hade valt.

Jag älskar dig så mycket mitt underbara goa barn, hur ska jag orka med att leva ett liv utan dig, jag kämpar, håller huvudet ovanför ytan, kanske finns du där för att hjälpa mig trots att jag ingenting ser.

Jag har en som i himlen, en ängel och jag ber stanna med mig för jag saknar dig..

Mamma

Korta ord

Ska snart ge mig av till min kurator och prata igen, det känns som jag behöver rota fram allt det som värker där inom mig, att rensa ut gammal skåpmat, att få ett jävla slut. Allt det onda som måste väck, all den saknad som gör så ont, jag behöver sålla, jag behöver få ut allt det känns som en fasansfull varböld i mitt inre, jag blir stum av skräck när jag tänker på hur du slutade ditt liv älskade lilla Kim, att jag inte fick minsta chans att rädda dig, att jag ingenting fick veta. All saknaden som ska sitta där inne i resten av mitt liv, skava och göra ont, att inte få höra mitt barn tala mera, skratta, le, sjunga, att inte få se dig bli pappa, inte få se dig bli en man, herregud jag måste prata.
Ångest, fruktansvärd ångest sjuder upp inom mig, jag vill dö, jag vill komma efter och rädda dig, men det är ju för sent nu, all tid har runnit ifrån oss, tröttheten tar över, energin försvinner, jag orkar inte mera.
Skulden jag känner, att tänka på att jag var en dålig mor som inte kunde rädda mitt barn, herregud Kim varför gjorde du så här?
All den framtid som jag målat upp alla de stora och vackra visioner jag gjort upp, krossades helt denna förbannade dag, du skulle varit en underbar pappa, du bar alltid runt på de små, ett hjärta av guld ägde du då, nu är du ängeln som svävar i det blå. Fattar inte att livet kunde fortsätta spotta på oss, vi hade levt i nog med tragik, behövde lyckan, men den kan vi aldrig uppnå nu.
Du saknas mitt lilla hjärta, saknas och det är för svårt att känna detta varenda dag och att det ska vara så i resten av mitt liv. Jag vet att du finns där men jag kan inte se dig mera, det gör ONT, du är död så onda bokstäver detta är ett litet kort ord men det innefattar slutet på allt det man har kärt.
Förhatliga tanke, jag vill inte mer, trötthet i hela min kropp, i hela min själ. tänker tankar på att ge upp men så är de andra där, älskar och säger att de behöver mig här. Jag stannar, men jag ska prata så varbölden går läck, behöver tömma mitt inre.
Allt hat som man riktat mot mig som person, allt det man utsatt mig för genom att tro på lögner, år efter år har man fördömt utan att se vad som egentligen hänt. Misshandel, bråk och hela tiden är det de andra som dömt, att hjälpa, nej, ryggen man har vänt, men nu ska det ta slut till sist.
Du Kim visade oss vad vi måste göra, att ta vara på livet och bara jag blir frisk ska jag bekämpa alla dessa onda och empatilösa individer, men jag är inte stark idag det är jag endast då jag orkar och idag har jag inte orken att klara av det jag borde.
Dag efter dag, tid som rinner förbi. Älskade Kim ingen enda kan göra dig levande igen, men jag önskar var dag att jag haft förmåga till det, älskar dig så mycket mitt älskade barn, saknaden tär och den blir kvar i evighet...
Älskar dig bortom allt annat, mamma.

Ändlösa stationer

Så tycker jag att livet är det är en stor perrong fylld med ändlösa mål, ändlösa stationer och ibland krockar allt och blir förstört. Allt förstördes då du bestämde dig för att ge oss ditt öde Kim, att vi skulle bli del i den historia du skrev i dina kapitel, att vi skulle leva i din raderade framtid, det är så helvetiskt det öde du gav till oss då du själv inte längre orkade kämpa. Varför älskade lilla Kim, lämnade du oss på denna ändlösa hållplats, den vilsenhet vi nu känner, den sorg som det innebär att mista den man älskar med hela sitt hjärta. Vad tog det åt dig, du brukade ju prata, du brukade ju kunna visa vad du ville, varför inte denna gången?

Jag har inte en aning om hur jag ska klara av att leva mitt miserabla liv efter att jag tilldelats det öde du nu gett mig, att behöva vandra här, att upptäcka saker och att på samma gång veta att detta ser du aldrig mera, jag vet inte hur jag ska stå ut, älskade lilla barn.

Det fattade du väl att vi inte skulle klara av låta allt bara bli bra igen, det går ju inte du finns inte kvar. Herregud det gör så ont, jag har mist mitt barn, jag har ju mist Dig. Vilken tid kan klara av att läka mig?

Denna hållplats livet släppt av mig på, så fruktansvärt ruggig och grå, det finns inte motivation, ingen ork, ingen kamp, det finns inget kvar, du har lämnat oss.

Jag läser och läser försöker förstå, vad som kan hända, vad som kan ske. Vad allting egentligen rör sig om, hur man kan finna kraft att lämna alla man egentligen älskar och som älskar en tillbaka, hur kan det ske?

Jag söker svaren.

Livet tickar på utanför min själ, själv stannade jag upp befinner mig ju i dess mitt, det är som att leva i en tromb, att vara i ögat avskärmad från allt. Vad har livet mig att ge, du gav dig av och jag står kvar med alla känslorna som jag inte kan få kontroll på, hur ska jag orka med all skuld jag lägger på mig själv, allt jag önskat för oss som du raderade bort. Jag är kvar denna helvetes dag.

Fattar du nu att jag saknar dig så jag blivit sjuk, det finns de som säger tänk på de som är kvar men det gör jag ju, fast den som gått sin väg finns ju inte kvar och den tomhet jag känner, den smärta det innebär finns inga botemedel för. Jag är så ledsen men det är så det är!

Tiden, den rör mig inte i ryggen, jag har tappat all dess uppfattning, jag är trött, helt utan energi. Jag är trög i huvudet, jag minns inte längre det som jag borde minnas, jag är ledsen, hela tiden så fruktansvärt ledsen och nedstämd.

Livet har mist glansen, sin charm, trots all grönska, trots fågelsång så är det just det faktum som kvarstår inom mig: Jag har mist min son, jag har mist Dig...

Älskar dig för evigt! Mamma

Nyheter ger mera sorg, större förlust

Jag önskar jag haft förmågan kvar att känna på mig att du mådde dåligt, att inte det var bra för dig, men den fanns inte där, jag jobbade och jobbade och jobbade. Nu sitter jag här utan dig och utan jobb om någon frågar mig var det värt det svarar jag : Jag vill dö för jag svek min son på grund av mitt yrke, på grund av mitt arbete, på grund av att min chef inte tog hänsyn till en människas privatliv utan endast gick efter sin ekonomiska situation. Jag bär sorg så tung över min dumhet, en dumhet som aldrig går att reparera, jag borde sett att min son mådde dåligt, att min som hade behövt mera tid. Men hela tiden var det jobba eller försvinn, jag förlorade allt, jag försvann på alla sätt och vis, jag miste min son och senare mitt arbete. Jag är förlorad i en värld av krav, jag orkar faktiskt ingenting, orkar inte kämpa för min egen skull längre. jag bär en mantel full av sorg, det är ett mörker som brett ut sig inuti mig.
Jag är fylld av tomhet. Min framtid är så svår att se, jag har mist mitt barn.
Amputerad, förkortad all min glädje skars bort, du tog ditt liv, men jag älskar dig. Det gör så ont, min dumhet gör ont, mitt liv gör ont och så kommer det nyheter att du planerat en tid och att de som vetat inte gjort någonting, inte ringt mig, inte brytt sig. Hur kan man göra så, älskade Kim du ropade på hjälp ändå!
Tiden sägs läka sår, inte mina i dem varet gror, jag ville dig så väl och ändå gick det så här. Jag står ensam kvar i en värld utan dig, jag vill göra som dig, jag vill också ge upp men herregud jag kan inte skada andra som du har skadat mig, jag kan inte ge dem den framtid jag har nu, jag kan inte straffa dem för att de älskar mig.
Jag måste stanna i en värld utan dig.
Det är tomt och kallt, det kvittar att det grönskar där ute för du finns inte med, jag önskar jag hade förstått, jag har sådan ångest inombords att mitt liv stannat upp, jag bär sådan saknad att livet tappat mening, jag har nästan gett upp.
Jag har gjort din minnesbok till viss del, den är inte klar, kanske blir den aldrig det. Jag skriver på en bok som handlar om dig, men jag vet inte om jag har alla perspektiv.
Hur kan människor ha gått vid din sida, hört dig säga jag ska ta mitt liv och ändå inte trott du skulle göra så, hur är man funtad då? Hur kan man vara skapad så utan empati då du vänt dig till dem för att få hjälp?
Jag är så besviken på livet vi fick, så besviken på allt hur det gick. Säg mig vart finns det en mening här i?
Att du som bara var 17 år skulle dö? Helvete jag behöver dig ju min älskade son, jag älskar dig och jag vill känna din kram. Din kram som alltid var så stark och som gav mig kraft att le, den kändes i hela min kropp, du hade kärlek där i.
Nu står jag här, min sorg har gett mig depression, jag har inte ork att kämpa emot denna gång, att livet kunde ta den som betydde mest, jag fattar inte alls, jag vill inte acceptera att allt som är kvar är minnen av det som vi haft.
Jag har inte fått något meddelande ännu om att du satts ned i minneslunden, jag väntar men min otålighet pressar mig nu, jag vill du ska komma hem, älskade lilla hjärtat mitt. Att jag ska kunna känna din närhet då jag vet att du finns där på plats, jag behöver den styrka jag en gång haft, nu är jag inget, jag är ett skal av allt jag haft. Du är borta, meningen med livet försvann, du tog det med dig i din trygga famn. Hur kunde man svika dig så totalt?
Hur kunde man veta och ingenting göra? Älskade Kim, förlåt din mamma, jag förstod inte hur du mådde, men jag vet nu att den du behövde var ju mig och jag behöver Dig nu..
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då hoppas jag att vi ses igen.
Mamma

Man ska ha husvagn.....

Så härligt att ha gjort det vi skulle göra idag, kört iväg vagnen, ställt upp den och fixat upp förtältet som var så fint, behöver gardiner men det får vi fixa ska kolla efter fästen på polar så jag kan sätta upp gardiner lite senare. Men förtältet var fint ja det är ju första säsongen för vår vagn nu så det kan bli lite avkoppling att komma dit och bryta allt, tankarna, livets betänkligheter, skriva på boken jag föresatt mig att skriva.

Eller att fiska och bara vara det är inte så illa det heller, läsa.

Gud såg ni jag såg framåt en liten stund? Kanske finns det trots allt hopp älskade Kimpan, fast att allting känns så otroligt hopplöst, så meningslöst. I morgon så ska vi åka till din mormor och morfar på påskmiddag som de bjudit dit oss på. Jag vet inte vad de tänker, de oroar sig för din mamma, men jag kan inte glädja dem och säga att allt är ok, för det är verkligen ingenting som är ok längre. Du är död och jag är kvar, det är så otroligt svårt att tänka på att jag inte kan smeka din kind mera och säga åt dig att sköta om dig, att vara rädd om dig som jag alltid sa till dig, att vi inte kommer att gå på bio eller på restaurang tillsammans som du ville. Jag mår så fruktansvärt dåligt då jag tänker på allt vi kommer att missa nu, allt jag velat vi skulle göra och så gav du upp istället.

Jag sörjer dig Kim, livet är så svart. Hur kunde det bara sluta så här, varför behövde jag mista dig för alltid?

Jag älskar dig med hela min själ Kim, du var så värdefull och det värsta är att du egentligen borde vetat att det var så, varför såg du inte i det ögonblick du gav dig av att vi fanns här för dig, runt dig.

Min strävan att vara en god mor är så trasig nu, jag har så svårt att samla mig, att orka, att minnas. Jag ville dig så väl, älskade lilla Kim, du var det som gjorde livet så kärt.

Jag höll det inom mig, jag sa ingenting, jag ville men jag höll det kvar. Du borde vara här!

Ångest, rädsla, omänsklighet, demoner som äter mitt inre, jag känner att jag svikit och inte räckt till. Jag borde fattat att du inte mådde bra, borde förstått.

Jag ältar och ältar, varenda dag, jag ber dig Kim, vila din änglakind emot min, ge mig lite frid, ge tankarna liv, älskade hjärtat, jag är din mamma, hur ska jag orka, säg hur ska jag leva?

Nu vilar sinnet en liten stund, jag vilar i minnet av Dig, av det som kan få mig att le, Du min älskade lilla Kim.

Jag stötte på din morbror i går vi var vid samma affär, han tittade styggt på mig upp och ned, gick sedan förbi, gav mig  bara hat. Det var min bror, men inte mer. De klandrar mig för din död, de iddes inte ta reda på vad som hänt, iddes inte ta reda på sanningen, bättre att dömt är dömt.

Jag gick förbi dem Kim, med mitt huvud högt, siktet på dörren, bara gick och gick, jag klarade det. Älskade Kimpan så mycket hat jag fick. Du och jag vi var ett team av mor och son, så vad ska det nu bli, det är tomt, livet vek av och bara gick sin väg min ängel, du lämnade mig i helvetet att leva det liv jag har kvar.

Jag har ingenting kvar känns det som, det är så tomt, så avskalat, jag är som ett frö man klämt ur innehållet ur och det trasiga skalet är allt som blivit kvar. Ja herregud, så jag dalar, sjunker, andnöd jag önskar jag kunde få ett par vingar så jag fick ge mig av, träffa dig mitt älskade barn, vara hos dig, hålla dig i min famn, kära älskade Kim, men jag vet ju egentligen innerst där inne att det inte går, du är inte längre nåbar.

Gud så ensam jag känner mig, övergiven som ett litet barn, så rädd, lämnad. Det gör så ont älskade vännen, så ont att mista sin älskade son, du borde fattat och inte gjort så, inte lämnat mig, inte gett upp.

Hur ska jag nu stå ut med saknaden som känns så tung, som om jag har ett betongblock i mitt bröst, det finns ingenting som kan ge mig tröst.

Jag är sjukskriven ännu en tid, det tar tid att orka leva utan dig, att stå ut med tanken på att inte se dig mer, att inte få känna dina varma kramar, se dig le.

Det är faktiskt ett rent helvete, jag försöker och försöker men tankarna vänder tillbaka, jag mår så dåligt i själen, jag vet att man förväntar sig att jag ska klara vara som förut, jag ska klara av att gå ut, men jag har ingen energi, låt mig vara . Låt bara bli!

Jag har ingen egen värld, jag önskar jag hade det, jag känner det du kände att jag inte hör hemma i denna värld, man kallar det depression.

Du skulle inte känna igen min tungsinthet, mitt missmod och min saknad på framtidstro, allt detta skapade du genom att ta ditt liv, Din mamma är en fånge i sitt inre, i sin själ i sig själv.

Jag önskar jag kunnat befriats av dig, men du finns inte här för att rädda mig. Jag älskar dig så förtvivlat mycket, älskade lilla Kim, älskade hjärtat.

Saknar Dig!

Mamma

Väntar på att du ska komma till minneslunden

Jag väntar på att du ska spridas på minneslunden, det skulle komma ett meddelande då man skulle gräva ned ditt stoft där och våren har kommit men inte meddelandet, jag väntar. Jag vill du ska komma hem, för på något sätt är det att komma hem, du har släkt som vilar på kyrkogården och jag bor här nu och det är dit mormor önskar komma då hon går bort vi har pratat om det efter att du dog. Man måste våga prata om döden vi förstod det då du valt att dö, att det är viktigt att prata om allting och att det är viktigt att tala om att man älskar en person då man gör det. jag brukade säga det till Dig och jag sa alltid att jag ville du skulle ha det bra och det kom från din mammas hjärta och det hjälper mig lite idag, men jag önskar jag sagt mera, önskar jag gjort mer för nu är allt för sent.
Jag har minnen att leva på, minnen av dig, fragment av lycka som jag känt. Du var min son, så stolt jag var över dig, tänk om jag bara sagt det nog mycket, En tanke slår mig att då kanske du varit här nu? Jag vet det är fel, men jag tänker så det är skuldkänslor, en ångest att inte ha räckt till. Jag älskade dig och det räckte inte till.
Jag läser om självmord, jag måste förstå hur tänker man då, jag måste kunna acceptera att jag inte kunde gjort någonting, att du valde, att detta var det du ville just då. Men ångesten finns där som en ständig följeslagare, som en fruktansvärd demon, den äter mig, bit efter bit, sliter och drar. Jag ville ha dig kvar!
Älskade Kim livet kunde varit vackert, det kunde varit rikt om du bara gett det en möjlighet, du hade kunnat se att det spirade och blev grönt, grillat, badat och umgåtts, alla älskade dig. Du skulle bli myndig, skulle ha kunnat styra livet själv, framtiden Kim, du övergav den, du övergav oss.
Snart ska Helena få sin lilla, det blir bra kanske kan hon finna lite glädje då, jag vet hon är väldigt ledsen över att du inte kan vara med, att lära känna hennes barn, att bära runt på och pyssla med, du övergav dem så känns det Kim, du övergav oss alla, det var inte rätt.
Vi mår så dåligt, vi är så djupt skadade den saknad du lämnade oss i, det är ofattbart att inte du är kvar.
Saknar och älskar Dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen..
Mamma

Spotify och Svingfly ger tankar på dig

Tänker på dig min älskade son, spelar den musik du lärde mig att älska, hiphop låtar och just nu har jag satt igång Svingfly på Spotify så skönt gung i dessa låtar. Du skulle älskat att ha dem rullande i ditt rum, jag älskade att lyssna på alla låtar du lyssnade på via internet, nya artister som jag aldrig sett eller hört förut, du gav mig så mycket. Gud så jag saknar allt det här nu, alla länkar, alla sms och alla saker vi delat på, allt du visat och allt du lärt mig. Att veta att detta aldrig mera kommer ske, det är så tungt så otroligt svårt att acceptera för på något konstigt sätt hoppas jag att det ska komma ett meddelande i alla fall, kanske har du med mobilen till himlen.
Ja då du dog fattades den ju, den försvann, fattar bara inte hur den kunnat göra det, du som alltid hade den med dig, du skickade sms hela tiden, kanske betydde den så mycket att den smälte samman med din själ. Lilla hjärtat jag önskar du vore här.
Nu sitter syrran och Robin och målar påskbrev, bra sysselsättning, tankar på andra saker en liten stund. Gemenskap, minnen, vi pratar om allt och om Dig, har festat loss på en Almondtårta med kaffe och det smakade alla tiders.
Tänker på kuratorn och det vi gått igenom idag, all den uppbyggda ångest jag bär inom mig, allt jag önskar jag gjort då tiden fanns, allt det vi inte kan göra nu, det är tufft att veta att saker som jag drömt om stannar som drömmar och det blir ingen framtid i dom. Saknaden som är så enorm att man överväldigas av den, den finns där hela tiden och den gör så fruktansvärt ont och jag kan inget göra med, den kommer stanna som min följeslagare i resten av mina dagar.
Så älskad du är min älskade son, Varför gav du dig av?

3 Doors Down - When I'm Gone

Tappra Tanke

Min dotter är in på ultraljud igen idag och kanske ska man vända babyn, jag hoppas det går så hon slipper kejsarsnitt. Jag vet hon är orolig för det nu, men jag vet de tar hand om henne om det behövs. Så mycket tankar som tumlar runt, min mamma ringde och ville bjuda på Påskmiddag på lördag så då får vi åka dit. Hon hade varit på ögon idag och det har gått bra att gå lite idag så det var kul att höra. hennes ögon är så dåliga hon kan inte läsa längre, hon som tyckte om tidningar och så.
Själv har jag börjat få värk i mina knän men det är väl vikten kan jag tro, man blir äldre vilket man inser det eller ej och ömtåligare, ska ta upp det med doktorn då jag ändå är där, om vikten för att få hjälp med mina viktbesvär.
Jag har haft så tappra tankar på att banta, men det slutar lika hela tiden, jag orkar inte hålla ut till slut, det är så många kilon som ska bort.
Kanske kunde det hjälpa lite för att få ork och glädje, jag försöker motionera,
Ska träffa läkaren i morgon för att se om han kan sjukskriva mig ännu ett tag, jag mår så dåligt sedan min älskade Kim tog sitt liv, finns ingen fast mening med mitt liv.
Kan inta fatta vad meningen med att 17 årig underbar kille skulle dö för, vad är meningen med det. Jag brukar i alla situationer fråga mig följande: Vad lärde jag mig av det här?
Även denna gång lärde jag mig en kostsam läxa, att man måste säga och göra saker nu, inte vänta för det finns inga garantier för att det inte ska bli för sent för dem i livet om man väntar. Jag bär sådan ångest över att jag inte sagt Jag älskar Dig till min son nog ofta, att jag inte pratade djupare med honom, hittade på saker utan jag göra som man i sin stressade vardag gör mest skjuter på allt som egentligen om man prioriterar är det VIKTIGASTE, sin familj, sina barn, sina intressen. Att verkligen i sitt agerande visa att man älskar dem som står en nära. Jag har lärt mig det nu, men det kostade alldeles för mycket att lära sig just detta. Min son är död och nu kvittar det hur och vad jag gör så kan han inte komma tillbaka till livet igen.
Jag vet att man tar på sig skuldkänslor som en följd av hans val att dö, men vissa saker vet man inom sig att man kunnat göra bättre, man hade kunnat prioritera på ett annat sätt och just det gör i mitt skede fruktansvärt ont att vakna upp till, att leva och veta att Nu är det för sent.

Jag har jobbat på att få min blogg fin idag

Dagen har flutit på, jag har varit ute och gått en långpromenad så nu värker mina ben men det gör inget för det är så välbehövligt att röra på sig, måste ju komma igång så om man försöker ta en promenad per dag kanske man finner någon ork till annat också. Bloggen har jag fått till så där tycker jag men nu får den vara i alla fall för idag, blir störd när saker inte går min väg och så var min son Kim också, han sa åt mig att prova och prova gör jag ju.
Saknar honom så oerhört mycket, det är ett rent vansinne att mista honom, att ens känna saknaden för den borde inte vara där, min son skulle ha varit hos oss idag, men det får gå nu, det måste gå för han har lämnat oss och hur jag än önskar eller tänker eller gråter nu, så kommer han inte hem mera.
Maken håller på med middagen och det doftar så gott här att jag ju blir ju rent hungrig. I morgon händer det massor i mitt liv, jag ska träffa kuratorn och Helena skall på ett extra ultraljud och så ska de prova vända på barnet och vill det sig inte ja då blir det planerat kejsarsnitt av det hela men fortsättningen på det får jag ta i morgon då jag vet mer. Hon behövde ju inte detta att oroa sig över också.
Hon har haft en slitsam tid, en rent taskig graviditet , med sockernivåer som legat fel och foglossning och allt annat som hänt, massor av bråk och hennes lillebror som tog sitt liv, jag är så rädd att mista någon av de andra nu, rädd för framtiden för det finns inga garantier och livet är inte så lätt som man vid första anblick kan gå och tro.
Jag tänker en massa, önskar jag hade varit vis nog att förstå att Kim inte mådde bra, men jag fattade inte och tiden den försvann. Han är min ängel nu och jag kan bara be att han fått den ro, den frid han inte fann här på jorden, att alla plågor han haft inom sig bara försvann.
Nu våndas jag över att han försvann, jag gråter och har panik, min älskade kille han var så fin, så full av liv, av kärlek och nu finns ingenting kvar, bara minnen som sällskap.
Han var så älskad och det värsta nu är att jag inte tror han någonsin förstod detta, att han inte fick känna inom sig själv hur älskad han verkligen var, det ger mig sådan sorg, allt han går miste om. Han borde funnits kvar, men han valde att gå, det är svårt att förstå att mitt barn valde döden framför livet.

Så saknad, så älskad i evighet älskade lilla Kim.

Jag har gjort om min gamla blogg, nytt ansikte, ny titel

Jag har gjort om en av mina gamla bloggar Kockbloggen blev nu TMBB - The Mighty Big Blogger som min man kom på en dag då vi satt här hemma och  det är mina initialer så det passar bra eftersom jag är en stor  och hängiven bloggare.

Den här bloggen tänkte jag svänga runt lite på  och då menar jag att den ska inte bara handla om Kim och om den sorg jag bär på utan även fortsättningsvis om mat och alla de övriga intressen jag har, böcker jag läst, promenader jag tagit, saker som hänt i mitt liv. Det var länge sedan jag ens varit ute här, ja inte länge sedan jag bloggat men lång tid just på denna bloggen men nu skall jag ta tag i det. Önskar jag kunde ha det som jobb att sitta och blogga, för det ger så mycket rikedom i själen att skriva om de saker som finns inom mig, just nu, just här och jag tror att jag kan ge andra en insikt i saker som att dela med mig av min sorg. Att visa att självmord inte skall vara skuldbelagda, det är inte en skam att ens barn tagit sitt liv, det är bara en mycket tragisk händelse som ändrar allting i ens liv.

Det är en händelse som krossar familjen och alla värderingar man tidigare haft i sitt liv, det är en saknad som gör att man vill gå under. Men livet rullar på och man befinner sig mitt i det oavsett om man väljer det eller ej, man bara är, efter att ens barn valt att dö. jag är numera bara ett skal av den jag en gång var, ja jag kan inte säga att det är länge sedan allt tog slut heller, min son tog sitt liv den 2 januari 2011. Jag frågar mig varje dag sedan dess, Varför?

Men detta vet endast Kim så det är ingen idé att fråga mig varför, jag har inga svar. Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att man nyss haft ett underbart barn här och att han har valt att avsluta allt, han har försvunnit ifrån oss som älskar honom utan att ge oss möjligheten att säga Farväl på ett bra sätt.

Det finns så mycket som plågar en efter att allt är förbi, man önskar man kunnat hjälpa, man önskar man förstått, man önskar det fanns en möjlighet till en andra chans. just idag då jag skriver har jag en bra dag, jag ser klart, andra dagar trycker sorgen på så hårt att jag inte ens minns saker och det känns jättesvårt.

Jag är så rädd för att glömma saker, jag menar sådant vi upplevt tillsammans, livet vi hade.

Framtiden blev omskriven den dagen Kim tog sitt liv, han raderades bort från vart enda framtida blad, han finns inte mera. Det är så svårt att fatta, trots begravning, trots allt man gått igenom, trots alla tårar och all den smärta man känner att min son är DÖD, han finns inte mer.

Livet blir inte som man tänkt, så lika bra att inte tänka på framtiden, hela mitt inre har blockerat framtiden det är som att jag ska gå under, verkligen ta mitt liv om jag ser framtiden utan min son, så jag låter bli, jag tittar ett kort ögonblick framåt sedan böjer jag ned mitt huvud och låter bli att se åt framtiden, det får bli som det blir.

Jag räds livet som kan vara så hårt och obarmhärtigt, det är inte rättvist, det är faktiskt helt fel,min son borde varit kvar här han var bara 17 år, det är inget av det jag drömt om, allt är så fel...