Ska snart ge mig av till min kurator och prata igen, det känns som jag behöver rota fram allt det som värker där inom mig, att rensa ut gammal skåpmat, att få ett jävla slut. Allt det onda som måste väck, all den saknad som gör så ont, jag behöver sålla, jag behöver få ut allt det känns som en fasansfull varböld i mitt inre, jag blir stum av skräck när jag tänker på hur du slutade ditt liv älskade lilla Kim, att jag inte fick minsta chans att rädda dig, att jag ingenting fick veta. All saknaden som ska sitta där inne i resten av mitt liv, skava och göra ont, att inte få höra mitt barn tala mera, skratta, le, sjunga, att inte få se dig bli pappa, inte få se dig bli en man, herregud jag måste prata.
Ångest, fruktansvärd ångest sjuder upp inom mig, jag vill dö, jag vill komma efter och rädda dig, men det är ju för sent nu, all tid har runnit ifrån oss, tröttheten tar över, energin försvinner, jag orkar inte mera.
Skulden jag känner, att tänka på att jag var en dålig mor som inte kunde rädda mitt barn, herregud Kim varför gjorde du så här?
All den framtid som jag målat upp alla de stora och vackra visioner jag gjort upp, krossades helt denna förbannade dag, du skulle varit en underbar pappa, du bar alltid runt på de små, ett hjärta av guld ägde du då, nu är du ängeln som svävar i det blå. Fattar inte att livet kunde fortsätta spotta på oss, vi hade levt i nog med tragik, behövde lyckan, men den kan vi aldrig uppnå nu.
Du saknas mitt lilla hjärta, saknas och det är för svårt att känna detta varenda dag och att det ska vara så i resten av mitt liv. Jag vet att du finns där men jag kan inte se dig mera, det gör ONT, du är död så onda bokstäver detta är ett litet kort ord men det innefattar slutet på allt det man har kärt.
Förhatliga tanke, jag vill inte mer, trötthet i hela min kropp, i hela min själ. tänker tankar på att ge upp men så är de andra där, älskar och säger att de behöver mig här. Jag stannar, men jag ska prata så varbölden går läck, behöver tömma mitt inre.
Allt hat som man riktat mot mig som person, allt det man utsatt mig för genom att tro på lögner, år efter år har man fördömt utan att se vad som egentligen hänt. Misshandel, bråk och hela tiden är det de andra som dömt, att hjälpa, nej, ryggen man har vänt, men nu ska det ta slut till sist.
Du Kim visade oss vad vi måste göra, att ta vara på livet och bara jag blir frisk ska jag bekämpa alla dessa onda och empatilösa individer, men jag är inte stark idag det är jag endast då jag orkar och idag har jag inte orken att klara av det jag borde.
Dag efter dag, tid som rinner förbi. Älskade Kim ingen enda kan göra dig levande igen, men jag önskar var dag att jag haft förmåga till det, älskar dig så mycket mitt älskade barn, saknaden tär och den blir kvar i evighet...
Älskar dig bortom allt annat, mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar