Din minnesplats här hemma

Jag köpte dig en fågel igår det är en symbol för din frihet och för att du flög din väg, jag hoppas du möttes av en vacker värld, en bild av det du hoppades på, men här hemma saknar jag dig livet blir aldrig mera det samma, det kan väl ändå ingen tro. Du var mitt barn, min allra minsta lilla kille och du av alla människor gav dig av, jag lider så, det är ingen rättvisa i att vi ska vara utan dig idag, du behövdes i vår värld. Du misstog dig hjärtat du trodde du gjorde rätt, men du glömde oss som finns kvar och som inte kan ge oss av dit du är nu. men i mitt hjärta önskar jag att du fann en frid som ingen annan kunde ge dig mitt älskade barn. Du var den allra underbaraste son en mamma kan önska sig så du förstår att världen ter sig annorlunda utan dig, den tomhet som råder finns det inget bot på, det enda läkande vore om det skedde ett mirakel och du kom tillbaka.

Ja det vet jag kan ju inte ske, du är borta från livet och vi kan dig inte se, men kanske kan du titta på oss, följa våra steg. Jag hoppas det, jag hoppas vi kan göra dig stolt över oss, över våra gärningar.

Jag ska rycka lite ogräs som kommit på din plats så det blir vackert och rent, du var det vackraste vi hade, men gud gjorde så du smet. Du borde stannat, du borde varit här, men du valde en annan utväg. Smärtsamt är det att veta allt det vi nu vet, att du inte kände dig älskad det ögonblick du lämnade oss och att jag ingenting kan göra för att förändra det mer, jag kan bara vårda ditt minne och hopas få känna en fjäderlätt smekning på min kind och känna att det är en smekning från dig min son, att du finns i varje vind. Jag saknar dig så mycket att orden inte kan det beskriva. Det är tomt nu.

Mamma

Korta ord

Ska snart ge mig av till min kurator och prata igen, det känns som jag behöver rota fram allt det som värker där inom mig, att rensa ut gammal skåpmat, att få ett jävla slut. Allt det onda som måste väck, all den saknad som gör så ont, jag behöver sålla, jag behöver få ut allt det känns som en fasansfull varböld i mitt inre, jag blir stum av skräck när jag tänker på hur du slutade ditt liv älskade lilla Kim, att jag inte fick minsta chans att rädda dig, att jag ingenting fick veta. All saknaden som ska sitta där inne i resten av mitt liv, skava och göra ont, att inte få höra mitt barn tala mera, skratta, le, sjunga, att inte få se dig bli pappa, inte få se dig bli en man, herregud jag måste prata.
Ångest, fruktansvärd ångest sjuder upp inom mig, jag vill dö, jag vill komma efter och rädda dig, men det är ju för sent nu, all tid har runnit ifrån oss, tröttheten tar över, energin försvinner, jag orkar inte mera.
Skulden jag känner, att tänka på att jag var en dålig mor som inte kunde rädda mitt barn, herregud Kim varför gjorde du så här?
All den framtid som jag målat upp alla de stora och vackra visioner jag gjort upp, krossades helt denna förbannade dag, du skulle varit en underbar pappa, du bar alltid runt på de små, ett hjärta av guld ägde du då, nu är du ängeln som svävar i det blå. Fattar inte att livet kunde fortsätta spotta på oss, vi hade levt i nog med tragik, behövde lyckan, men den kan vi aldrig uppnå nu.
Du saknas mitt lilla hjärta, saknas och det är för svårt att känna detta varenda dag och att det ska vara så i resten av mitt liv. Jag vet att du finns där men jag kan inte se dig mera, det gör ONT, du är död så onda bokstäver detta är ett litet kort ord men det innefattar slutet på allt det man har kärt.
Förhatliga tanke, jag vill inte mer, trötthet i hela min kropp, i hela min själ. tänker tankar på att ge upp men så är de andra där, älskar och säger att de behöver mig här. Jag stannar, men jag ska prata så varbölden går läck, behöver tömma mitt inre.
Allt hat som man riktat mot mig som person, allt det man utsatt mig för genom att tro på lögner, år efter år har man fördömt utan att se vad som egentligen hänt. Misshandel, bråk och hela tiden är det de andra som dömt, att hjälpa, nej, ryggen man har vänt, men nu ska det ta slut till sist.
Du Kim visade oss vad vi måste göra, att ta vara på livet och bara jag blir frisk ska jag bekämpa alla dessa onda och empatilösa individer, men jag är inte stark idag det är jag endast då jag orkar och idag har jag inte orken att klara av det jag borde.
Dag efter dag, tid som rinner förbi. Älskade Kim ingen enda kan göra dig levande igen, men jag önskar var dag att jag haft förmåga till det, älskar dig så mycket mitt älskade barn, saknaden tär och den blir kvar i evighet...
Älskar dig bortom allt annat, mamma.

Man ska ha husvagn.....

Så härligt att ha gjort det vi skulle göra idag, kört iväg vagnen, ställt upp den och fixat upp förtältet som var så fint, behöver gardiner men det får vi fixa ska kolla efter fästen på polar så jag kan sätta upp gardiner lite senare. Men förtältet var fint ja det är ju första säsongen för vår vagn nu så det kan bli lite avkoppling att komma dit och bryta allt, tankarna, livets betänkligheter, skriva på boken jag föresatt mig att skriva.

Eller att fiska och bara vara det är inte så illa det heller, läsa.

Gud såg ni jag såg framåt en liten stund? Kanske finns det trots allt hopp älskade Kimpan, fast att allting känns så otroligt hopplöst, så meningslöst. I morgon så ska vi åka till din mormor och morfar på påskmiddag som de bjudit dit oss på. Jag vet inte vad de tänker, de oroar sig för din mamma, men jag kan inte glädja dem och säga att allt är ok, för det är verkligen ingenting som är ok längre. Du är död och jag är kvar, det är så otroligt svårt att tänka på att jag inte kan smeka din kind mera och säga åt dig att sköta om dig, att vara rädd om dig som jag alltid sa till dig, att vi inte kommer att gå på bio eller på restaurang tillsammans som du ville. Jag mår så fruktansvärt dåligt då jag tänker på allt vi kommer att missa nu, allt jag velat vi skulle göra och så gav du upp istället.

Jag sörjer dig Kim, livet är så svart. Hur kunde det bara sluta så här, varför behövde jag mista dig för alltid?

Jag älskar dig med hela min själ Kim, du var så värdefull och det värsta är att du egentligen borde vetat att det var så, varför såg du inte i det ögonblick du gav dig av att vi fanns här för dig, runt dig.

Min strävan att vara en god mor är så trasig nu, jag har så svårt att samla mig, att orka, att minnas. Jag ville dig så väl, älskade lilla Kim, du var det som gjorde livet så kärt.

Jag höll det inom mig, jag sa ingenting, jag ville men jag höll det kvar. Du borde vara här!

Ångest, rädsla, omänsklighet, demoner som äter mitt inre, jag känner att jag svikit och inte räckt till. Jag borde fattat att du inte mådde bra, borde förstått.

Jag ältar och ältar, varenda dag, jag ber dig Kim, vila din änglakind emot min, ge mig lite frid, ge tankarna liv, älskade hjärtat, jag är din mamma, hur ska jag orka, säg hur ska jag leva?

Nu vilar sinnet en liten stund, jag vilar i minnet av Dig, av det som kan få mig att le, Du min älskade lilla Kim.

Jag stötte på din morbror i går vi var vid samma affär, han tittade styggt på mig upp och ned, gick sedan förbi, gav mig  bara hat. Det var min bror, men inte mer. De klandrar mig för din död, de iddes inte ta reda på vad som hänt, iddes inte ta reda på sanningen, bättre att dömt är dömt.

Jag gick förbi dem Kim, med mitt huvud högt, siktet på dörren, bara gick och gick, jag klarade det. Älskade Kimpan så mycket hat jag fick. Du och jag vi var ett team av mor och son, så vad ska det nu bli, det är tomt, livet vek av och bara gick sin väg min ängel, du lämnade mig i helvetet att leva det liv jag har kvar.

Jag har ingenting kvar känns det som, det är så tomt, så avskalat, jag är som ett frö man klämt ur innehållet ur och det trasiga skalet är allt som blivit kvar. Ja herregud, så jag dalar, sjunker, andnöd jag önskar jag kunde få ett par vingar så jag fick ge mig av, träffa dig mitt älskade barn, vara hos dig, hålla dig i min famn, kära älskade Kim, men jag vet ju egentligen innerst där inne att det inte går, du är inte längre nåbar.

Gud så ensam jag känner mig, övergiven som ett litet barn, så rädd, lämnad. Det gör så ont älskade vännen, så ont att mista sin älskade son, du borde fattat och inte gjort så, inte lämnat mig, inte gett upp.

Hur ska jag nu stå ut med saknaden som känns så tung, som om jag har ett betongblock i mitt bröst, det finns ingenting som kan ge mig tröst.

Jag är sjukskriven ännu en tid, det tar tid att orka leva utan dig, att stå ut med tanken på att inte se dig mer, att inte få känna dina varma kramar, se dig le.

Det är faktiskt ett rent helvete, jag försöker och försöker men tankarna vänder tillbaka, jag mår så dåligt i själen, jag vet att man förväntar sig att jag ska klara vara som förut, jag ska klara av att gå ut, men jag har ingen energi, låt mig vara . Låt bara bli!

Jag har ingen egen värld, jag önskar jag hade det, jag känner det du kände att jag inte hör hemma i denna värld, man kallar det depression.

Du skulle inte känna igen min tungsinthet, mitt missmod och min saknad på framtidstro, allt detta skapade du genom att ta ditt liv, Din mamma är en fånge i sitt inre, i sin själ i sig själv.

Jag önskar jag kunnat befriats av dig, men du finns inte här för att rädda mig. Jag älskar dig så förtvivlat mycket, älskade lilla Kim, älskade hjärtat.

Saknar Dig!

Mamma