Jag funderar på vad som ger oss en nyckel till frihet, vad det är som gör att vi känner oss fångna, jag vet inte längre hur det är att må bra , jo jag har glimtar av lycka, barn, barnbarn det är stunder som gör att jag orkar då du lämnade mig älskade lilla Kim. Tro, hopp jag vet inte, jag har gett upp på något vis, det är för jobbigt att kämpa, jag dalar som ett visset löv på hösten, dalar ända ned i det svarta hål mitt liv har fyllts med. Saknad, jag känner en sådan tung saknad lilla hjärtat mitt. Försöker minnas, men jag har inte ens ork att minnas, jag blir så förtvivlad, jag vill ju minnas allt med dig inte glömma. Jag fylls av panik, av ångest som gör att mitt inre krampar sig. Vart är du nu min ängel? Vart är hemma för dig nu?
Jag har ingen aning om vad som sker runt mig just nu, din syster är konstig som bara den, begriper ingenting, tagit bort sin sida från facebook idag, men före det tog hon bort mig som mamma. tycker hon också att det är mitt fel att du dog?
Jag förstår ingenting längre. Kanske är det så enkelt som du gjorde det att bara lämna allt och ge sig av, slippa känna att man bär tynger inom sig att man måste vara här för att andra behöver mig, jag är så trött på allt bråkande, trött på att behöva försvara mig. Jag har kämpat i åratal för ett liv, för en bra relation med mina barn men ingenting verkar gå bra. Kanske är det bättre att ge upp, att inte tänka på att ge dem kärlek mer. Du skulle inte ha gått din väg lilla hjärtat, jag behövde dig och jag är övertygad om att du hade behövt mig.
Tittar ut, det är kallt och det har snöat lite idag, usch, ger heller inget ljus till mina tankar som vandrar av idag, ska gå upp en stund och ligga på min spikmatta, det kanske kan vara bra, kanske kan trycka på en må bra punkt för jag skulle behöva en sådan idag. Önskar det fanns en off knapp till livet ibland så man kunde stänga av när det inte kändes bra, bara ligga på standby en stund och vila sinnet tills det blir bättre en annan dag.
Säg mig Kim vad är nyckeln till friheten? Var det den du fann denna hemska dag, då du för evigt försvann?
Jag pratade med en präst som sa att det vilade frid över ditt ansikte, att du log, jag besökte dig en sista gång, du låg i din kista och jag såg smärta, det fanns inget leende, du var mager och insjunken och ingenting kunde göra att jag såg någon frid. Smärtan minns jag och att du led, jag såg dina trasiga knogar, jag såg spår av den smärta du känt, så hur kunde man säga att det vilade en frid hos dig? Jag minns dig ligga där i din kista och jag vet att det enda jag kände som frid runt dig var nallen vi hade gett till dig, jag tittade på nallen och jag tänkte på att du sparat den i alla dessa år och att du nu fick den med dig på din sista resa, alla tårar, det var som i en dimma, det var så svårt, jag ville gå men samtidigt stanna. Herregud, där i låg du Kim, dig som jag älskar med hela min själ, jag sa inte farväl, jag sa vi ses igen. Jag strök ditt hår, jag strök din hand, så mycket smärta jag denna dagen fann och den stannade kvar inom mig, den finns där ännu, jag blev sjuk av att se dig ligga där i.
Saknar dig så mitt älskade barn, hur ska jag orka tampas med livet, tampas med tankar om att du lämnat oss nu, jag vill inte att du ska vara död, jag vill du ska vara här hos mig.
Det har gått fyra månader nu, så tungt det är att veta att nu snart vilar du i jorden och blir ett med den, jag får aldrig mera se dig komma hem.
Älskar dig för evigt min son, du blir aldrig glömd...
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar