Ja jag känner mig duktig har rasat runt här och plockat i saker och röjt upp lite, ja sådant som kommit efter, det blir ju lätt så när det är så här inom mig, jag har inte ens sett att det varit stökigt, nåja jag har röjt nu det är huvudsaken och så kokar sylten på spisen så jag känner mig som Fru Duktig en stund, bra det. Blir väl till att gotta sig med våfflor, nykokt sylt och grädde en dag framöver då. Ska fortsätta plocka i lite saker som ligger framme, papper och sådant sätta in i pärmar få bort. Måste ha rent då fogden kommer så de inte tror det bor grisar här, för i övrigt finns det inget av värde här för dem och det har jag ju påpekat så många gånger förut, sjukt är vad det är, sjukt att de inte kan ta och lyssna på den lilla människan utan utgår i från att man skall fiffla, hade jag haft något att undvara hade jag sålt det för länge sedan så är det bara jag vet ju inte ens om jag får något från sjukkassan nu man skall utreda igen för att jag blev arbetslös mitt i sjukskrivningen, visst är det för underbart. Bästa att alla passar på att få sin del av kakan då man mår som sämst i sitt liv, då är det ju klart sedan eller hur, när man ändå ligger ned så slipper de sparka en nedåt.
Blir bara så förbannad på systemet som tillåter att man krånglar med folk som mår dåligt, att man inte ges en chans att repa sig så man slipper ligga systemet till last, nej istället ska vi kontinuerligt hålla på och bråka, det ska fyllas ut papper hit och papper dit och man ska ha intyg om ditt och om datt, man blir bara oroligare och oroligare och det är svårt att hålla fokus, man gråter och man faller igenom, är det verkligen nödvändigt, tror man att man är sjuk för att jävlas, är det verkligen så?
Man tillåts inte vara sjuk i Sverige idag. Det verkar som att förståelsen människor emellan har försvunnit, så horribelt det är, ingen hänsyn, ingen medmänsklighet det är ett kallt och otäckt samhälle vi lever i, jag ser faktiskt det Kim såg nu. Utanförskapet som han talade om det finns där och det är som en självklarhet från myndigheters sida att det ska finnas där, annars borde man väl inte stifta lagar som drabbar människor så hårt hela tiden. Det bygger på känslor, för dem bygger allt på pengar. Hur ser deras bild ut, mäta ut saker, ja varse god gör det sparka på den som ligger. Om man har 4500 ut från sjukkassan på en månad då är det väl inte troligt att det finns en massa att mäta ut i hemmet, halllåååååååå
Men det kanske känns bra om man kan ta sitt steg och förnedra, för det är förnedrande, hela den här historien som jag dessvärre inte kommer lägga ut här på nätet då jag tänkt att det ska bli en bok när jag orkar, just nu skriver jag på min sons bok så jag får koncentrera mig på den först, sedan ta nästa steg för att planera vidare.
Jag är bara så trött, jagad om man bara kunde få vara och få lite frist att andas så skulle man repa sig så mycket fortare, kan man inte förstå att det är så eller vill man ha långtidssjukskrivna som får svårt att komma tillbaka i arbete??? Den sjukdom som jagar mig syns inte i mitt ansikte, du ser inte utanpå hur jag mår, men jag känner i hela min kropp alla oro som rusar runt, jag känner i min själ att jag vill dö, att jag vill fly allt för det är för mycket, vill du byta med mig så jag kan titta på dig och tycka att du ska sluta sjåpa dig, gå och jobba din lata jävel. Man tror inte det är sant då man möts av den känslan, man tror inte det existerar, så här får det ju inte vara. Tänk att min son såg det här, kände det här utanförskapet och att just han inte hade nog mer livserfarenhet för att klara av att handskas med detta, han såg alla hånande människor, han mötte hat, han mötte glåporden och jag fick ingenting veta, jag kunde inte skydda min son, han är död nu.
Nu är det min tur att se och det är ruskigt att vi lever i ett så känslokallt samhälle som vi gör, att man gör allt för att skapa klyftor och för att visa att sådana som inte är bra i psyket inte hör hemma någonstans, att det bästa vore att bli av med dem. Försäkringskassor, fogdar, arbetsförmedling och facket, jag skiter i vilket jag mår ju inte bra. Jag klarar inte av det som var självklart för ett par månader sedan, jag bad inte om att min son skulle ta sitt liv så jag fick bli sjuk, jag har arbetat i hela mitt liv och nu är jag rädd, nu klarar jag inte nya kontakter, nu är det knappast jag orkar gå i butiken och handla för det är för mycket folk där, jag kvävs, jag får panik, jag kan inte koncentrera mig, jag är trött, håglös och jag gråter, jag är orolig för allting, jag önskar mig döden. Ni tycker nog att jag är frisk nog att söka jobb, att gå vidare. Livet är inte det liv jag drömde om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar