I en sargad och trött själ lever jag vidare utan min son, tankarna skaver och det inre svider, men jag lever, jag är ju här, jag går upp på förmiddagen och jag befinner mig i samma rum som de andra. Det är ett liv, sedan får man se på vad jag har för livskvalitet, ingen att räkna med just nu, men det viktiga är att jag lever.
Jag läser, har svårt att koncentrera mig på saker, men jag läser och jag skriver, det är bra tycker jag för jag känner ett framsteg- vilket ord va"framsteg" det är väl byggt av framtid och steg med betydelsen att gå mot framtiden. Jag är nog en filosof, en nutida filosof som tänker och tänker.
Jag har haft visioner, men nu ligger de i dvala, trötta och ratade och jag finner inte ord att binda upp dem med, men jag lever jag är ju här med er andra och det är bra.
Att det gör ont att mista den man älskar är ett sätt att förstå hur mycket man älskat dem är det inte konstigt att det är precis så, att ju mer ont det gör ju mera kärlek kände man?
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar