Du finns i Mitt hjärta

Du finns i mitt hjärta
långt där inne
du ger mig både glädje och smärta
men du lever för alltid kvar
i mitt minne
jag kommer aldrig att glömma
hur du skrattade och log
ett hjärta kan man inte tömma
och när du lämnade mig
kändes som jag dog
du lever för alltid kvar långt där inne
fast du inte lämnade några svar
kommer jag alltid att älska dig.

"Okänd författare"

Då har man premiär i husvagnen

Så skönt att få en premiärvända i husvagnen, vi har ställt i ordning i förtältet och nu håller maken på fixa till solcellslampor som vi ska ha på utsidan av vagnen, har köpt två stora krukor också men till dem måste vi köpa blomjord och sedan ska det planteras gräslök, persilja och andra välkomnande örter för matlagning och den andra krukan ska jag plantera blommor i så det blir fint här ute vid vagnen, det ska bli så att detta blir en fristad för oss alla att få läka lite ifrån den tunga sorg vi har att handskas med. Kvar att fixa nu är barduner och tältpinnar samt gardinfästen så jag kan sätta upp gardiner på förtältet också sedan blir det fint tror jag.

Utanför förtältet rinner det och porlar från bäcken som rinner alldeles intill, även detta ett ljud som ger inre frid, kanske kan det släppa efter lite granna, det vore skönt om man fann lite frid inom sig då all den ångest och oro man känner mal inombords hela tiden. Saknaden och avsaknaden av att känna glädje över att leva, allt som hela tiden känns så orättvist, herregud så fel det är.

Kim hade älskat att vara här ute i naturen, i lugnet så det svider att tänka på att han inte delar våra ögonblick längre att han valde att ta sig till ett annat ställe, dit jag inte längre har möjligheten att nå honom. Jag bär kärleken till min son som den dyrbaraste skatt jag har, för han var så unik. Han var helt underbar. Jag kan inte ta in att han valde ett sådant öde, jag fattar inte att jag inte sett att han mått dåligt att han ingenting sagt och det värker, jag kan inte få kontakt med min inre kärna. Jag tappar tron jag som alltid trott att man skulle få kontakt med sina anhöriga från andra sidan och jag känner inte av min son, det är en plötslig chock då jag varit säker på att det var så och nu känner jag ingenting, det slår runt allt jag tänkt på. Är det inte så att det existerar en andra sida, eller måste man vara speciellt mottaglig för att känna. Är jag inte mottaglig så jag kan känna min son, är det depressionen som gör att jag känner det så här? Eller finns det helt enkelt ingenting, tar det slut när vi dör?

Jag vet inte vare sig ut eller in längre, jag tappar allt som jag haft inom mig, jag är naken i själen, helt vilse.

Snälla lilla älskade Kim om det finns möjlighet så får du nog hjälpa till, jag önskar varenda dag att jag ska känna av dig, din närhet, snälla hör mig. Jag ber!

Jag kan inte hjälpa att känna det men jag tycker att ditt val är fel, du borde stannat för vi älskar dig och nu bränner saknaden sönder oss inuti, det är svårt att sakna och aldrig få utdelning för du kommer ju aldrig mera tillbaka, det är så tomt, så fruktansvärt.

Du var lillen, hur stor du än blev, herregud, jag känner det så ofta som om det är mitt fel.

Önskar du kunde sitta här bredvid mig, att jag kunde höra dig tala, att du kunde le mot mig och lära mig saker igen, att du kunde skaka på huvudet och tycka att jag var okunnig, allt det vi brukade göra. Livet har halkat på sned, det är så jävla fel, du borta, jag här. Jag är en fånge i min egen själ.

Jag pratade med Fonus idag och de trodde att det skulle bli nästa vecka som du läggs ned på minneslunden, jag ska komma dit då och tala med dig, tända ett ljus. Lilla hjärtat så ont det gör, mamma går under i allt det här, varför gjorde du detta? Varför Kim? Vad tänkte du på?

Det finns ingenting som kan mildra mina plågor, ingenting som kan ge mig svar, du har absolut ingen framtid kvar, den gapar så tom, jag vet inte hur jag ska stå ut, inte då och inte nu och kanske aldrig. Du var så ung, hela livet väntade, hur kan man sluta att andas då? Du hann inte se, hann inte upptäcka världen, bara det lilla jag gav dig, små glimtar av hur livet kunnat bli, önskar du förstått att det skulle komma mer.

Nu sitter jag här i ett förtält vid en bäck och jag tänker på dig, känner mig fullständigt väck, tom, ett skal av det jag var, allt det roliga har försvunnit nu, allt som  vi skulle ha kvar det försvann i ett ögonblick som du hade valt.

Jag älskar dig så mycket mitt underbara goa barn, hur ska jag orka med att leva ett liv utan dig, jag kämpar, håller huvudet ovanför ytan, kanske finns du där för att hjälpa mig trots att jag ingenting ser.

Jag har en som i himlen, en ängel och jag ber stanna med mig för jag saknar dig..

Mamma

Korta ord

Ska snart ge mig av till min kurator och prata igen, det känns som jag behöver rota fram allt det som värker där inom mig, att rensa ut gammal skåpmat, att få ett jävla slut. Allt det onda som måste väck, all den saknad som gör så ont, jag behöver sålla, jag behöver få ut allt det känns som en fasansfull varböld i mitt inre, jag blir stum av skräck när jag tänker på hur du slutade ditt liv älskade lilla Kim, att jag inte fick minsta chans att rädda dig, att jag ingenting fick veta. All saknaden som ska sitta där inne i resten av mitt liv, skava och göra ont, att inte få höra mitt barn tala mera, skratta, le, sjunga, att inte få se dig bli pappa, inte få se dig bli en man, herregud jag måste prata.
Ångest, fruktansvärd ångest sjuder upp inom mig, jag vill dö, jag vill komma efter och rädda dig, men det är ju för sent nu, all tid har runnit ifrån oss, tröttheten tar över, energin försvinner, jag orkar inte mera.
Skulden jag känner, att tänka på att jag var en dålig mor som inte kunde rädda mitt barn, herregud Kim varför gjorde du så här?
All den framtid som jag målat upp alla de stora och vackra visioner jag gjort upp, krossades helt denna förbannade dag, du skulle varit en underbar pappa, du bar alltid runt på de små, ett hjärta av guld ägde du då, nu är du ängeln som svävar i det blå. Fattar inte att livet kunde fortsätta spotta på oss, vi hade levt i nog med tragik, behövde lyckan, men den kan vi aldrig uppnå nu.
Du saknas mitt lilla hjärta, saknas och det är för svårt att känna detta varenda dag och att det ska vara så i resten av mitt liv. Jag vet att du finns där men jag kan inte se dig mera, det gör ONT, du är död så onda bokstäver detta är ett litet kort ord men det innefattar slutet på allt det man har kärt.
Förhatliga tanke, jag vill inte mer, trötthet i hela min kropp, i hela min själ. tänker tankar på att ge upp men så är de andra där, älskar och säger att de behöver mig här. Jag stannar, men jag ska prata så varbölden går läck, behöver tömma mitt inre.
Allt hat som man riktat mot mig som person, allt det man utsatt mig för genom att tro på lögner, år efter år har man fördömt utan att se vad som egentligen hänt. Misshandel, bråk och hela tiden är det de andra som dömt, att hjälpa, nej, ryggen man har vänt, men nu ska det ta slut till sist.
Du Kim visade oss vad vi måste göra, att ta vara på livet och bara jag blir frisk ska jag bekämpa alla dessa onda och empatilösa individer, men jag är inte stark idag det är jag endast då jag orkar och idag har jag inte orken att klara av det jag borde.
Dag efter dag, tid som rinner förbi. Älskade Kim ingen enda kan göra dig levande igen, men jag önskar var dag att jag haft förmåga till det, älskar dig så mycket mitt älskade barn, saknaden tär och den blir kvar i evighet...
Älskar dig bortom allt annat, mamma.

Ändlösa stationer

Så tycker jag att livet är det är en stor perrong fylld med ändlösa mål, ändlösa stationer och ibland krockar allt och blir förstört. Allt förstördes då du bestämde dig för att ge oss ditt öde Kim, att vi skulle bli del i den historia du skrev i dina kapitel, att vi skulle leva i din raderade framtid, det är så helvetiskt det öde du gav till oss då du själv inte längre orkade kämpa. Varför älskade lilla Kim, lämnade du oss på denna ändlösa hållplats, den vilsenhet vi nu känner, den sorg som det innebär att mista den man älskar med hela sitt hjärta. Vad tog det åt dig, du brukade ju prata, du brukade ju kunna visa vad du ville, varför inte denna gången?

Jag har inte en aning om hur jag ska klara av att leva mitt miserabla liv efter att jag tilldelats det öde du nu gett mig, att behöva vandra här, att upptäcka saker och att på samma gång veta att detta ser du aldrig mera, jag vet inte hur jag ska stå ut, älskade lilla barn.

Det fattade du väl att vi inte skulle klara av låta allt bara bli bra igen, det går ju inte du finns inte kvar. Herregud det gör så ont, jag har mist mitt barn, jag har ju mist Dig. Vilken tid kan klara av att läka mig?

Denna hållplats livet släppt av mig på, så fruktansvärt ruggig och grå, det finns inte motivation, ingen ork, ingen kamp, det finns inget kvar, du har lämnat oss.

Jag läser och läser försöker förstå, vad som kan hända, vad som kan ske. Vad allting egentligen rör sig om, hur man kan finna kraft att lämna alla man egentligen älskar och som älskar en tillbaka, hur kan det ske?

Jag söker svaren.

Livet tickar på utanför min själ, själv stannade jag upp befinner mig ju i dess mitt, det är som att leva i en tromb, att vara i ögat avskärmad från allt. Vad har livet mig att ge, du gav dig av och jag står kvar med alla känslorna som jag inte kan få kontroll på, hur ska jag orka med all skuld jag lägger på mig själv, allt jag önskat för oss som du raderade bort. Jag är kvar denna helvetes dag.

Fattar du nu att jag saknar dig så jag blivit sjuk, det finns de som säger tänk på de som är kvar men det gör jag ju, fast den som gått sin väg finns ju inte kvar och den tomhet jag känner, den smärta det innebär finns inga botemedel för. Jag är så ledsen men det är så det är!

Tiden, den rör mig inte i ryggen, jag har tappat all dess uppfattning, jag är trött, helt utan energi. Jag är trög i huvudet, jag minns inte längre det som jag borde minnas, jag är ledsen, hela tiden så fruktansvärt ledsen och nedstämd.

Livet har mist glansen, sin charm, trots all grönska, trots fågelsång så är det just det faktum som kvarstår inom mig: Jag har mist min son, jag har mist Dig...

Älskar dig för evigt! Mamma

Nyheter ger mera sorg, större förlust

Jag önskar jag haft förmågan kvar att känna på mig att du mådde dåligt, att inte det var bra för dig, men den fanns inte där, jag jobbade och jobbade och jobbade. Nu sitter jag här utan dig och utan jobb om någon frågar mig var det värt det svarar jag : Jag vill dö för jag svek min son på grund av mitt yrke, på grund av mitt arbete, på grund av att min chef inte tog hänsyn till en människas privatliv utan endast gick efter sin ekonomiska situation. Jag bär sorg så tung över min dumhet, en dumhet som aldrig går att reparera, jag borde sett att min son mådde dåligt, att min som hade behövt mera tid. Men hela tiden var det jobba eller försvinn, jag förlorade allt, jag försvann på alla sätt och vis, jag miste min son och senare mitt arbete. Jag är förlorad i en värld av krav, jag orkar faktiskt ingenting, orkar inte kämpa för min egen skull längre. jag bär en mantel full av sorg, det är ett mörker som brett ut sig inuti mig.
Jag är fylld av tomhet. Min framtid är så svår att se, jag har mist mitt barn.
Amputerad, förkortad all min glädje skars bort, du tog ditt liv, men jag älskar dig. Det gör så ont, min dumhet gör ont, mitt liv gör ont och så kommer det nyheter att du planerat en tid och att de som vetat inte gjort någonting, inte ringt mig, inte brytt sig. Hur kan man göra så, älskade Kim du ropade på hjälp ändå!
Tiden sägs läka sår, inte mina i dem varet gror, jag ville dig så väl och ändå gick det så här. Jag står ensam kvar i en värld utan dig, jag vill göra som dig, jag vill också ge upp men herregud jag kan inte skada andra som du har skadat mig, jag kan inte ge dem den framtid jag har nu, jag kan inte straffa dem för att de älskar mig.
Jag måste stanna i en värld utan dig.
Det är tomt och kallt, det kvittar att det grönskar där ute för du finns inte med, jag önskar jag hade förstått, jag har sådan ångest inombords att mitt liv stannat upp, jag bär sådan saknad att livet tappat mening, jag har nästan gett upp.
Jag har gjort din minnesbok till viss del, den är inte klar, kanske blir den aldrig det. Jag skriver på en bok som handlar om dig, men jag vet inte om jag har alla perspektiv.
Hur kan människor ha gått vid din sida, hört dig säga jag ska ta mitt liv och ändå inte trott du skulle göra så, hur är man funtad då? Hur kan man vara skapad så utan empati då du vänt dig till dem för att få hjälp?
Jag är så besviken på livet vi fick, så besviken på allt hur det gick. Säg mig vart finns det en mening här i?
Att du som bara var 17 år skulle dö? Helvete jag behöver dig ju min älskade son, jag älskar dig och jag vill känna din kram. Din kram som alltid var så stark och som gav mig kraft att le, den kändes i hela min kropp, du hade kärlek där i.
Nu står jag här, min sorg har gett mig depression, jag har inte ork att kämpa emot denna gång, att livet kunde ta den som betydde mest, jag fattar inte alls, jag vill inte acceptera att allt som är kvar är minnen av det som vi haft.
Jag har inte fått något meddelande ännu om att du satts ned i minneslunden, jag väntar men min otålighet pressar mig nu, jag vill du ska komma hem, älskade lilla hjärtat mitt. Att jag ska kunna känna din närhet då jag vet att du finns där på plats, jag behöver den styrka jag en gång haft, nu är jag inget, jag är ett skal av allt jag haft. Du är borta, meningen med livet försvann, du tog det med dig i din trygga famn. Hur kunde man svika dig så totalt?
Hur kunde man veta och ingenting göra? Älskade Kim, förlåt din mamma, jag förstod inte hur du mådde, men jag vet nu att den du behövde var ju mig och jag behöver Dig nu..
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då hoppas jag att vi ses igen.
Mamma

Man ska ha husvagn.....

Så härligt att ha gjort det vi skulle göra idag, kört iväg vagnen, ställt upp den och fixat upp förtältet som var så fint, behöver gardiner men det får vi fixa ska kolla efter fästen på polar så jag kan sätta upp gardiner lite senare. Men förtältet var fint ja det är ju första säsongen för vår vagn nu så det kan bli lite avkoppling att komma dit och bryta allt, tankarna, livets betänkligheter, skriva på boken jag föresatt mig att skriva.

Eller att fiska och bara vara det är inte så illa det heller, läsa.

Gud såg ni jag såg framåt en liten stund? Kanske finns det trots allt hopp älskade Kimpan, fast att allting känns så otroligt hopplöst, så meningslöst. I morgon så ska vi åka till din mormor och morfar på påskmiddag som de bjudit dit oss på. Jag vet inte vad de tänker, de oroar sig för din mamma, men jag kan inte glädja dem och säga att allt är ok, för det är verkligen ingenting som är ok längre. Du är död och jag är kvar, det är så otroligt svårt att tänka på att jag inte kan smeka din kind mera och säga åt dig att sköta om dig, att vara rädd om dig som jag alltid sa till dig, att vi inte kommer att gå på bio eller på restaurang tillsammans som du ville. Jag mår så fruktansvärt dåligt då jag tänker på allt vi kommer att missa nu, allt jag velat vi skulle göra och så gav du upp istället.

Jag sörjer dig Kim, livet är så svart. Hur kunde det bara sluta så här, varför behövde jag mista dig för alltid?

Jag älskar dig med hela min själ Kim, du var så värdefull och det värsta är att du egentligen borde vetat att det var så, varför såg du inte i det ögonblick du gav dig av att vi fanns här för dig, runt dig.

Min strävan att vara en god mor är så trasig nu, jag har så svårt att samla mig, att orka, att minnas. Jag ville dig så väl, älskade lilla Kim, du var det som gjorde livet så kärt.

Jag höll det inom mig, jag sa ingenting, jag ville men jag höll det kvar. Du borde vara här!

Ångest, rädsla, omänsklighet, demoner som äter mitt inre, jag känner att jag svikit och inte räckt till. Jag borde fattat att du inte mådde bra, borde förstått.

Jag ältar och ältar, varenda dag, jag ber dig Kim, vila din änglakind emot min, ge mig lite frid, ge tankarna liv, älskade hjärtat, jag är din mamma, hur ska jag orka, säg hur ska jag leva?

Nu vilar sinnet en liten stund, jag vilar i minnet av Dig, av det som kan få mig att le, Du min älskade lilla Kim.

Jag stötte på din morbror i går vi var vid samma affär, han tittade styggt på mig upp och ned, gick sedan förbi, gav mig  bara hat. Det var min bror, men inte mer. De klandrar mig för din död, de iddes inte ta reda på vad som hänt, iddes inte ta reda på sanningen, bättre att dömt är dömt.

Jag gick förbi dem Kim, med mitt huvud högt, siktet på dörren, bara gick och gick, jag klarade det. Älskade Kimpan så mycket hat jag fick. Du och jag vi var ett team av mor och son, så vad ska det nu bli, det är tomt, livet vek av och bara gick sin väg min ängel, du lämnade mig i helvetet att leva det liv jag har kvar.

Jag har ingenting kvar känns det som, det är så tomt, så avskalat, jag är som ett frö man klämt ur innehållet ur och det trasiga skalet är allt som blivit kvar. Ja herregud, så jag dalar, sjunker, andnöd jag önskar jag kunde få ett par vingar så jag fick ge mig av, träffa dig mitt älskade barn, vara hos dig, hålla dig i min famn, kära älskade Kim, men jag vet ju egentligen innerst där inne att det inte går, du är inte längre nåbar.

Gud så ensam jag känner mig, övergiven som ett litet barn, så rädd, lämnad. Det gör så ont älskade vännen, så ont att mista sin älskade son, du borde fattat och inte gjort så, inte lämnat mig, inte gett upp.

Hur ska jag nu stå ut med saknaden som känns så tung, som om jag har ett betongblock i mitt bröst, det finns ingenting som kan ge mig tröst.

Jag är sjukskriven ännu en tid, det tar tid att orka leva utan dig, att stå ut med tanken på att inte se dig mer, att inte få känna dina varma kramar, se dig le.

Det är faktiskt ett rent helvete, jag försöker och försöker men tankarna vänder tillbaka, jag mår så dåligt i själen, jag vet att man förväntar sig att jag ska klara vara som förut, jag ska klara av att gå ut, men jag har ingen energi, låt mig vara . Låt bara bli!

Jag har ingen egen värld, jag önskar jag hade det, jag känner det du kände att jag inte hör hemma i denna värld, man kallar det depression.

Du skulle inte känna igen min tungsinthet, mitt missmod och min saknad på framtidstro, allt detta skapade du genom att ta ditt liv, Din mamma är en fånge i sitt inre, i sin själ i sig själv.

Jag önskar jag kunnat befriats av dig, men du finns inte här för att rädda mig. Jag älskar dig så förtvivlat mycket, älskade lilla Kim, älskade hjärtat.

Saknar Dig!

Mamma

Väntar på att du ska komma till minneslunden

Jag väntar på att du ska spridas på minneslunden, det skulle komma ett meddelande då man skulle gräva ned ditt stoft där och våren har kommit men inte meddelandet, jag väntar. Jag vill du ska komma hem, för på något sätt är det att komma hem, du har släkt som vilar på kyrkogården och jag bor här nu och det är dit mormor önskar komma då hon går bort vi har pratat om det efter att du dog. Man måste våga prata om döden vi förstod det då du valt att dö, att det är viktigt att prata om allting och att det är viktigt att tala om att man älskar en person då man gör det. jag brukade säga det till Dig och jag sa alltid att jag ville du skulle ha det bra och det kom från din mammas hjärta och det hjälper mig lite idag, men jag önskar jag sagt mera, önskar jag gjort mer för nu är allt för sent.
Jag har minnen att leva på, minnen av dig, fragment av lycka som jag känt. Du var min son, så stolt jag var över dig, tänk om jag bara sagt det nog mycket, En tanke slår mig att då kanske du varit här nu? Jag vet det är fel, men jag tänker så det är skuldkänslor, en ångest att inte ha räckt till. Jag älskade dig och det räckte inte till.
Jag läser om självmord, jag måste förstå hur tänker man då, jag måste kunna acceptera att jag inte kunde gjort någonting, att du valde, att detta var det du ville just då. Men ångesten finns där som en ständig följeslagare, som en fruktansvärd demon, den äter mig, bit efter bit, sliter och drar. Jag ville ha dig kvar!
Älskade Kim livet kunde varit vackert, det kunde varit rikt om du bara gett det en möjlighet, du hade kunnat se att det spirade och blev grönt, grillat, badat och umgåtts, alla älskade dig. Du skulle bli myndig, skulle ha kunnat styra livet själv, framtiden Kim, du övergav den, du övergav oss.
Snart ska Helena få sin lilla, det blir bra kanske kan hon finna lite glädje då, jag vet hon är väldigt ledsen över att du inte kan vara med, att lära känna hennes barn, att bära runt på och pyssla med, du övergav dem så känns det Kim, du övergav oss alla, det var inte rätt.
Vi mår så dåligt, vi är så djupt skadade den saknad du lämnade oss i, det är ofattbart att inte du är kvar.
Saknar och älskar Dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen..
Mamma

Spotify och Svingfly ger tankar på dig

Tänker på dig min älskade son, spelar den musik du lärde mig att älska, hiphop låtar och just nu har jag satt igång Svingfly på Spotify så skönt gung i dessa låtar. Du skulle älskat att ha dem rullande i ditt rum, jag älskade att lyssna på alla låtar du lyssnade på via internet, nya artister som jag aldrig sett eller hört förut, du gav mig så mycket. Gud så jag saknar allt det här nu, alla länkar, alla sms och alla saker vi delat på, allt du visat och allt du lärt mig. Att veta att detta aldrig mera kommer ske, det är så tungt så otroligt svårt att acceptera för på något konstigt sätt hoppas jag att det ska komma ett meddelande i alla fall, kanske har du med mobilen till himlen.
Ja då du dog fattades den ju, den försvann, fattar bara inte hur den kunnat göra det, du som alltid hade den med dig, du skickade sms hela tiden, kanske betydde den så mycket att den smälte samman med din själ. Lilla hjärtat jag önskar du vore här.
Nu sitter syrran och Robin och målar påskbrev, bra sysselsättning, tankar på andra saker en liten stund. Gemenskap, minnen, vi pratar om allt och om Dig, har festat loss på en Almondtårta med kaffe och det smakade alla tiders.
Tänker på kuratorn och det vi gått igenom idag, all den uppbyggda ångest jag bär inom mig, allt jag önskar jag gjort då tiden fanns, allt det vi inte kan göra nu, det är tufft att veta att saker som jag drömt om stannar som drömmar och det blir ingen framtid i dom. Saknaden som är så enorm att man överväldigas av den, den finns där hela tiden och den gör så fruktansvärt ont och jag kan inget göra med, den kommer stanna som min följeslagare i resten av mina dagar.
Så älskad du är min älskade son, Varför gav du dig av?

3 Doors Down - When I'm Gone

Tappra Tanke

Min dotter är in på ultraljud igen idag och kanske ska man vända babyn, jag hoppas det går så hon slipper kejsarsnitt. Jag vet hon är orolig för det nu, men jag vet de tar hand om henne om det behövs. Så mycket tankar som tumlar runt, min mamma ringde och ville bjuda på Påskmiddag på lördag så då får vi åka dit. Hon hade varit på ögon idag och det har gått bra att gå lite idag så det var kul att höra. hennes ögon är så dåliga hon kan inte läsa längre, hon som tyckte om tidningar och så.
Själv har jag börjat få värk i mina knän men det är väl vikten kan jag tro, man blir äldre vilket man inser det eller ej och ömtåligare, ska ta upp det med doktorn då jag ändå är där, om vikten för att få hjälp med mina viktbesvär.
Jag har haft så tappra tankar på att banta, men det slutar lika hela tiden, jag orkar inte hålla ut till slut, det är så många kilon som ska bort.
Kanske kunde det hjälpa lite för att få ork och glädje, jag försöker motionera,
Ska träffa läkaren i morgon för att se om han kan sjukskriva mig ännu ett tag, jag mår så dåligt sedan min älskade Kim tog sitt liv, finns ingen fast mening med mitt liv.
Kan inta fatta vad meningen med att 17 årig underbar kille skulle dö för, vad är meningen med det. Jag brukar i alla situationer fråga mig följande: Vad lärde jag mig av det här?
Även denna gång lärde jag mig en kostsam läxa, att man måste säga och göra saker nu, inte vänta för det finns inga garantier för att det inte ska bli för sent för dem i livet om man väntar. Jag bär sådan ångest över att jag inte sagt Jag älskar Dig till min son nog ofta, att jag inte pratade djupare med honom, hittade på saker utan jag göra som man i sin stressade vardag gör mest skjuter på allt som egentligen om man prioriterar är det VIKTIGASTE, sin familj, sina barn, sina intressen. Att verkligen i sitt agerande visa att man älskar dem som står en nära. Jag har lärt mig det nu, men det kostade alldeles för mycket att lära sig just detta. Min son är död och nu kvittar det hur och vad jag gör så kan han inte komma tillbaka till livet igen.
Jag vet att man tar på sig skuldkänslor som en följd av hans val att dö, men vissa saker vet man inom sig att man kunnat göra bättre, man hade kunnat prioritera på ett annat sätt och just det gör i mitt skede fruktansvärt ont att vakna upp till, att leva och veta att Nu är det för sent.

Jag har jobbat på att få min blogg fin idag

Dagen har flutit på, jag har varit ute och gått en långpromenad så nu värker mina ben men det gör inget för det är så välbehövligt att röra på sig, måste ju komma igång så om man försöker ta en promenad per dag kanske man finner någon ork till annat också. Bloggen har jag fått till så där tycker jag men nu får den vara i alla fall för idag, blir störd när saker inte går min väg och så var min son Kim också, han sa åt mig att prova och prova gör jag ju.
Saknar honom så oerhört mycket, det är ett rent vansinne att mista honom, att ens känna saknaden för den borde inte vara där, min son skulle ha varit hos oss idag, men det får gå nu, det måste gå för han har lämnat oss och hur jag än önskar eller tänker eller gråter nu, så kommer han inte hem mera.
Maken håller på med middagen och det doftar så gott här att jag ju blir ju rent hungrig. I morgon händer det massor i mitt liv, jag ska träffa kuratorn och Helena skall på ett extra ultraljud och så ska de prova vända på barnet och vill det sig inte ja då blir det planerat kejsarsnitt av det hela men fortsättningen på det får jag ta i morgon då jag vet mer. Hon behövde ju inte detta att oroa sig över också.
Hon har haft en slitsam tid, en rent taskig graviditet , med sockernivåer som legat fel och foglossning och allt annat som hänt, massor av bråk och hennes lillebror som tog sitt liv, jag är så rädd att mista någon av de andra nu, rädd för framtiden för det finns inga garantier och livet är inte så lätt som man vid första anblick kan gå och tro.
Jag tänker en massa, önskar jag hade varit vis nog att förstå att Kim inte mådde bra, men jag fattade inte och tiden den försvann. Han är min ängel nu och jag kan bara be att han fått den ro, den frid han inte fann här på jorden, att alla plågor han haft inom sig bara försvann.
Nu våndas jag över att han försvann, jag gråter och har panik, min älskade kille han var så fin, så full av liv, av kärlek och nu finns ingenting kvar, bara minnen som sällskap.
Han var så älskad och det värsta nu är att jag inte tror han någonsin förstod detta, att han inte fick känna inom sig själv hur älskad han verkligen var, det ger mig sådan sorg, allt han går miste om. Han borde funnits kvar, men han valde att gå, det är svårt att förstå att mitt barn valde döden framför livet.

Så saknad, så älskad i evighet älskade lilla Kim.

Jag har gjort om min gamla blogg, nytt ansikte, ny titel

Jag har gjort om en av mina gamla bloggar Kockbloggen blev nu TMBB - The Mighty Big Blogger som min man kom på en dag då vi satt här hemma och  det är mina initialer så det passar bra eftersom jag är en stor  och hängiven bloggare.

Den här bloggen tänkte jag svänga runt lite på  och då menar jag att den ska inte bara handla om Kim och om den sorg jag bär på utan även fortsättningsvis om mat och alla de övriga intressen jag har, böcker jag läst, promenader jag tagit, saker som hänt i mitt liv. Det var länge sedan jag ens varit ute här, ja inte länge sedan jag bloggat men lång tid just på denna bloggen men nu skall jag ta tag i det. Önskar jag kunde ha det som jobb att sitta och blogga, för det ger så mycket rikedom i själen att skriva om de saker som finns inom mig, just nu, just här och jag tror att jag kan ge andra en insikt i saker som att dela med mig av min sorg. Att visa att självmord inte skall vara skuldbelagda, det är inte en skam att ens barn tagit sitt liv, det är bara en mycket tragisk händelse som ändrar allting i ens liv.

Det är en händelse som krossar familjen och alla värderingar man tidigare haft i sitt liv, det är en saknad som gör att man vill gå under. Men livet rullar på och man befinner sig mitt i det oavsett om man väljer det eller ej, man bara är, efter att ens barn valt att dö. jag är numera bara ett skal av den jag en gång var, ja jag kan inte säga att det är länge sedan allt tog slut heller, min son tog sitt liv den 2 januari 2011. Jag frågar mig varje dag sedan dess, Varför?

Men detta vet endast Kim så det är ingen idé att fråga mig varför, jag har inga svar. Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att man nyss haft ett underbart barn här och att han har valt att avsluta allt, han har försvunnit ifrån oss som älskar honom utan att ge oss möjligheten att säga Farväl på ett bra sätt.

Det finns så mycket som plågar en efter att allt är förbi, man önskar man kunnat hjälpa, man önskar man förstått, man önskar det fanns en möjlighet till en andra chans. just idag då jag skriver har jag en bra dag, jag ser klart, andra dagar trycker sorgen på så hårt att jag inte ens minns saker och det känns jättesvårt.

Jag är så rädd för att glömma saker, jag menar sådant vi upplevt tillsammans, livet vi hade.

Framtiden blev omskriven den dagen Kim tog sitt liv, han raderades bort från vart enda framtida blad, han finns inte mera. Det är så svårt att fatta, trots begravning, trots allt man gått igenom, trots alla tårar och all den smärta man känner att min son är DÖD, han finns inte mer.

Livet blir inte som man tänkt, så lika bra att inte tänka på framtiden, hela mitt inre har blockerat framtiden det är som att jag ska gå under, verkligen ta mitt liv om jag ser framtiden utan min son, så jag låter bli, jag tittar ett kort ögonblick framåt sedan böjer jag ned mitt huvud och låter bli att se åt framtiden, det får bli som det blir.

Jag räds livet som kan vara så hårt och obarmhärtigt, det är inte rättvist, det är faktiskt helt fel,min son borde varit kvar här han var bara 17 år, det är inget av det jag drömt om, allt är så fel...