Jag har jobbat på att få min blogg fin idag

Dagen har flutit på, jag har varit ute och gått en långpromenad så nu värker mina ben men det gör inget för det är så välbehövligt att röra på sig, måste ju komma igång så om man försöker ta en promenad per dag kanske man finner någon ork till annat också. Bloggen har jag fått till så där tycker jag men nu får den vara i alla fall för idag, blir störd när saker inte går min väg och så var min son Kim också, han sa åt mig att prova och prova gör jag ju.
Saknar honom så oerhört mycket, det är ett rent vansinne att mista honom, att ens känna saknaden för den borde inte vara där, min son skulle ha varit hos oss idag, men det får gå nu, det måste gå för han har lämnat oss och hur jag än önskar eller tänker eller gråter nu, så kommer han inte hem mera.
Maken håller på med middagen och det doftar så gott här att jag ju blir ju rent hungrig. I morgon händer det massor i mitt liv, jag ska träffa kuratorn och Helena skall på ett extra ultraljud och så ska de prova vända på barnet och vill det sig inte ja då blir det planerat kejsarsnitt av det hela men fortsättningen på det får jag ta i morgon då jag vet mer. Hon behövde ju inte detta att oroa sig över också.
Hon har haft en slitsam tid, en rent taskig graviditet , med sockernivåer som legat fel och foglossning och allt annat som hänt, massor av bråk och hennes lillebror som tog sitt liv, jag är så rädd att mista någon av de andra nu, rädd för framtiden för det finns inga garantier och livet är inte så lätt som man vid första anblick kan gå och tro.
Jag tänker en massa, önskar jag hade varit vis nog att förstå att Kim inte mådde bra, men jag fattade inte och tiden den försvann. Han är min ängel nu och jag kan bara be att han fått den ro, den frid han inte fann här på jorden, att alla plågor han haft inom sig bara försvann.
Nu våndas jag över att han försvann, jag gråter och har panik, min älskade kille han var så fin, så full av liv, av kärlek och nu finns ingenting kvar, bara minnen som sällskap.
Han var så älskad och det värsta nu är att jag inte tror han någonsin förstod detta, att han inte fick känna inom sig själv hur älskad han verkligen var, det ger mig sådan sorg, allt han går miste om. Han borde funnits kvar, men han valde att gå, det är svårt att förstå att mitt barn valde döden framför livet.

Så saknad, så älskad i evighet älskade lilla Kim.

Jag har gjort om min gamla blogg, nytt ansikte, ny titel

Jag har gjort om en av mina gamla bloggar Kockbloggen blev nu TMBB - The Mighty Big Blogger som min man kom på en dag då vi satt här hemma och  det är mina initialer så det passar bra eftersom jag är en stor  och hängiven bloggare.

Den här bloggen tänkte jag svänga runt lite på  och då menar jag att den ska inte bara handla om Kim och om den sorg jag bär på utan även fortsättningsvis om mat och alla de övriga intressen jag har, böcker jag läst, promenader jag tagit, saker som hänt i mitt liv. Det var länge sedan jag ens varit ute här, ja inte länge sedan jag bloggat men lång tid just på denna bloggen men nu skall jag ta tag i det. Önskar jag kunde ha det som jobb att sitta och blogga, för det ger så mycket rikedom i själen att skriva om de saker som finns inom mig, just nu, just här och jag tror att jag kan ge andra en insikt i saker som att dela med mig av min sorg. Att visa att självmord inte skall vara skuldbelagda, det är inte en skam att ens barn tagit sitt liv, det är bara en mycket tragisk händelse som ändrar allting i ens liv.

Det är en händelse som krossar familjen och alla värderingar man tidigare haft i sitt liv, det är en saknad som gör att man vill gå under. Men livet rullar på och man befinner sig mitt i det oavsett om man väljer det eller ej, man bara är, efter att ens barn valt att dö. jag är numera bara ett skal av den jag en gång var, ja jag kan inte säga att det är länge sedan allt tog slut heller, min son tog sitt liv den 2 januari 2011. Jag frågar mig varje dag sedan dess, Varför?

Men detta vet endast Kim så det är ingen idé att fråga mig varför, jag har inga svar. Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att man nyss haft ett underbart barn här och att han har valt att avsluta allt, han har försvunnit ifrån oss som älskar honom utan att ge oss möjligheten att säga Farväl på ett bra sätt.

Det finns så mycket som plågar en efter att allt är förbi, man önskar man kunnat hjälpa, man önskar man förstått, man önskar det fanns en möjlighet till en andra chans. just idag då jag skriver har jag en bra dag, jag ser klart, andra dagar trycker sorgen på så hårt att jag inte ens minns saker och det känns jättesvårt.

Jag är så rädd för att glömma saker, jag menar sådant vi upplevt tillsammans, livet vi hade.

Framtiden blev omskriven den dagen Kim tog sitt liv, han raderades bort från vart enda framtida blad, han finns inte mera. Det är så svårt att fatta, trots begravning, trots allt man gått igenom, trots alla tårar och all den smärta man känner att min son är DÖD, han finns inte mer.

Livet blir inte som man tänkt, så lika bra att inte tänka på framtiden, hela mitt inre har blockerat framtiden det är som att jag ska gå under, verkligen ta mitt liv om jag ser framtiden utan min son, så jag låter bli, jag tittar ett kort ögonblick framåt sedan böjer jag ned mitt huvud och låter bli att se åt framtiden, det får bli som det blir.

Jag räds livet som kan vara så hårt och obarmhärtigt, det är inte rättvist, det är faktiskt helt fel,min son borde varit kvar här han var bara 17 år, det är inget av det jag drömt om, allt är så fel...