Jag har gjort om en av mina gamla bloggar Kockbloggen blev nu TMBB - The Mighty Big Blogger som min man kom på en dag då vi satt här hemma och det är mina initialer så det passar bra eftersom jag är en stor och hängiven bloggare.
Den här bloggen tänkte jag svänga runt lite på och då menar jag att den ska inte bara handla om Kim och om den sorg jag bär på utan även fortsättningsvis om mat och alla de övriga intressen jag har, böcker jag läst, promenader jag tagit, saker som hänt i mitt liv. Det var länge sedan jag ens varit ute här, ja inte länge sedan jag bloggat men lång tid just på denna bloggen men nu skall jag ta tag i det. Önskar jag kunde ha det som jobb att sitta och blogga, för det ger så mycket rikedom i själen att skriva om de saker som finns inom mig, just nu, just här och jag tror att jag kan ge andra en insikt i saker som att dela med mig av min sorg. Att visa att självmord inte skall vara skuldbelagda, det är inte en skam att ens barn tagit sitt liv, det är bara en mycket tragisk händelse som ändrar allting i ens liv.
Det är en händelse som krossar familjen och alla värderingar man tidigare haft i sitt liv, det är en saknad som gör att man vill gå under. Men livet rullar på och man befinner sig mitt i det oavsett om man väljer det eller ej, man bara är, efter att ens barn valt att dö. jag är numera bara ett skal av den jag en gång var, ja jag kan inte säga att det är länge sedan allt tog slut heller, min son tog sitt liv den 2 januari 2011. Jag frågar mig varje dag sedan dess, Varför?
Men detta vet endast Kim så det är ingen idé att fråga mig varför, jag har inga svar. Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att man nyss haft ett underbart barn här och att han har valt att avsluta allt, han har försvunnit ifrån oss som älskar honom utan att ge oss möjligheten att säga Farväl på ett bra sätt.
Det finns så mycket som plågar en efter att allt är förbi, man önskar man kunnat hjälpa, man önskar man förstått, man önskar det fanns en möjlighet till en andra chans. just idag då jag skriver har jag en bra dag, jag ser klart, andra dagar trycker sorgen på så hårt att jag inte ens minns saker och det känns jättesvårt.
Jag är så rädd för att glömma saker, jag menar sådant vi upplevt tillsammans, livet vi hade.
Framtiden blev omskriven den dagen Kim tog sitt liv, han raderades bort från vart enda framtida blad, han finns inte mera. Det är så svårt att fatta, trots begravning, trots allt man gått igenom, trots alla tårar och all den smärta man känner att min son är DÖD, han finns inte mer.
Livet blir inte som man tänkt, så lika bra att inte tänka på framtiden, hela mitt inre har blockerat framtiden det är som att jag ska gå under, verkligen ta mitt liv om jag ser framtiden utan min son, så jag låter bli, jag tittar ett kort ögonblick framåt sedan böjer jag ned mitt huvud och låter bli att se åt framtiden, det får bli som det blir.
Jag räds livet som kan vara så hårt och obarmhärtigt, det är inte rättvist, det är faktiskt helt fel,min son borde varit kvar här han var bara 17 år, det är inget av det jag drömt om, allt är så fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar