Så härligt att ha gjort det vi skulle göra idag, kört iväg vagnen, ställt upp den och fixat upp förtältet som var så fint, behöver gardiner men det får vi fixa ska kolla efter fästen på polar så jag kan sätta upp gardiner lite senare. Men förtältet var fint ja det är ju första säsongen för vår vagn nu så det kan bli lite avkoppling att komma dit och bryta allt, tankarna, livets betänkligheter, skriva på boken jag föresatt mig att skriva.
Eller att fiska och bara vara det är inte så illa det heller, läsa.
Gud såg ni jag såg framåt en liten stund? Kanske finns det trots allt hopp älskade Kimpan, fast att allting känns så otroligt hopplöst, så meningslöst. I morgon så ska vi åka till din mormor och morfar på påskmiddag som de bjudit dit oss på. Jag vet inte vad de tänker, de oroar sig för din mamma, men jag kan inte glädja dem och säga att allt är ok, för det är verkligen ingenting som är ok längre. Du är död och jag är kvar, det är så otroligt svårt att tänka på att jag inte kan smeka din kind mera och säga åt dig att sköta om dig, att vara rädd om dig som jag alltid sa till dig, att vi inte kommer att gå på bio eller på restaurang tillsammans som du ville. Jag mår så fruktansvärt dåligt då jag tänker på allt vi kommer att missa nu, allt jag velat vi skulle göra och så gav du upp istället.
Jag sörjer dig Kim, livet är så svart. Hur kunde det bara sluta så här, varför behövde jag mista dig för alltid?
Jag älskar dig med hela min själ Kim, du var så värdefull och det värsta är att du egentligen borde vetat att det var så, varför såg du inte i det ögonblick du gav dig av att vi fanns här för dig, runt dig.
Min strävan att vara en god mor är så trasig nu, jag har så svårt att samla mig, att orka, att minnas. Jag ville dig så väl, älskade lilla Kim, du var det som gjorde livet så kärt.
Jag höll det inom mig, jag sa ingenting, jag ville men jag höll det kvar. Du borde vara här!
Ångest, rädsla, omänsklighet, demoner som äter mitt inre, jag känner att jag svikit och inte räckt till. Jag borde fattat att du inte mådde bra, borde förstått.
Jag ältar och ältar, varenda dag, jag ber dig Kim, vila din änglakind emot min, ge mig lite frid, ge tankarna liv, älskade hjärtat, jag är din mamma, hur ska jag orka, säg hur ska jag leva?
Nu vilar sinnet en liten stund, jag vilar i minnet av Dig, av det som kan få mig att le, Du min älskade lilla Kim.
Jag stötte på din morbror i går vi var vid samma affär, han tittade styggt på mig upp och ned, gick sedan förbi, gav mig bara hat. Det var min bror, men inte mer. De klandrar mig för din död, de iddes inte ta reda på vad som hänt, iddes inte ta reda på sanningen, bättre att dömt är dömt.
Jag gick förbi dem Kim, med mitt huvud högt, siktet på dörren, bara gick och gick, jag klarade det. Älskade Kimpan så mycket hat jag fick. Du och jag vi var ett team av mor och son, så vad ska det nu bli, det är tomt, livet vek av och bara gick sin väg min ängel, du lämnade mig i helvetet att leva det liv jag har kvar.
Jag har ingenting kvar känns det som, det är så tomt, så avskalat, jag är som ett frö man klämt ur innehållet ur och det trasiga skalet är allt som blivit kvar. Ja herregud, så jag dalar, sjunker, andnöd jag önskar jag kunde få ett par vingar så jag fick ge mig av, träffa dig mitt älskade barn, vara hos dig, hålla dig i min famn, kära älskade Kim, men jag vet ju egentligen innerst där inne att det inte går, du är inte längre nåbar.
Gud så ensam jag känner mig, övergiven som ett litet barn, så rädd, lämnad. Det gör så ont älskade vännen, så ont att mista sin älskade son, du borde fattat och inte gjort så, inte lämnat mig, inte gett upp.
Hur ska jag nu stå ut med saknaden som känns så tung, som om jag har ett betongblock i mitt bröst, det finns ingenting som kan ge mig tröst.
Jag är sjukskriven ännu en tid, det tar tid att orka leva utan dig, att stå ut med tanken på att inte se dig mer, att inte få känna dina varma kramar, se dig le.
Det är faktiskt ett rent helvete, jag försöker och försöker men tankarna vänder tillbaka, jag mår så dåligt i själen, jag vet att man förväntar sig att jag ska klara vara som förut, jag ska klara av att gå ut, men jag har ingen energi, låt mig vara . Låt bara bli!
Jag har ingen egen värld, jag önskar jag hade det, jag känner det du kände att jag inte hör hemma i denna värld, man kallar det depression.
Du skulle inte känna igen min tungsinthet, mitt missmod och min saknad på framtidstro, allt detta skapade du genom att ta ditt liv, Din mamma är en fånge i sitt inre, i sin själ i sig själv.
Jag önskar jag kunnat befriats av dig, men du finns inte här för att rädda mig. Jag älskar dig så förtvivlat mycket, älskade lilla Kim, älskade hjärtat.
Saknar Dig!
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar