Jag önskar jag haft förmågan kvar att känna på mig att du mådde dåligt, att inte det var bra för dig, men den fanns inte där, jag jobbade och jobbade och jobbade. Nu sitter jag här utan dig och utan jobb om någon frågar mig var det värt det svarar jag : Jag vill dö för jag svek min son på grund av mitt yrke, på grund av mitt arbete, på grund av att min chef inte tog hänsyn till en människas privatliv utan endast gick efter sin ekonomiska situation. Jag bär sorg så tung över min dumhet, en dumhet som aldrig går att reparera, jag borde sett att min son mådde dåligt, att min som hade behövt mera tid. Men hela tiden var det jobba eller försvinn, jag förlorade allt, jag försvann på alla sätt och vis, jag miste min son och senare mitt arbete. Jag är förlorad i en värld av krav, jag orkar faktiskt ingenting, orkar inte kämpa för min egen skull längre. jag bär en mantel full av sorg, det är ett mörker som brett ut sig inuti mig.
Jag är fylld av tomhet. Min framtid är så svår att se, jag har mist mitt barn.
Amputerad, förkortad all min glädje skars bort, du tog ditt liv, men jag älskar dig. Det gör så ont, min dumhet gör ont, mitt liv gör ont och så kommer det nyheter att du planerat en tid och att de som vetat inte gjort någonting, inte ringt mig, inte brytt sig. Hur kan man göra så, älskade Kim du ropade på hjälp ändå!
Tiden sägs läka sår, inte mina i dem varet gror, jag ville dig så väl och ändå gick det så här. Jag står ensam kvar i en värld utan dig, jag vill göra som dig, jag vill också ge upp men herregud jag kan inte skada andra som du har skadat mig, jag kan inte ge dem den framtid jag har nu, jag kan inte straffa dem för att de älskar mig.
Jag måste stanna i en värld utan dig.
Det är tomt och kallt, det kvittar att det grönskar där ute för du finns inte med, jag önskar jag hade förstått, jag har sådan ångest inombords att mitt liv stannat upp, jag bär sådan saknad att livet tappat mening, jag har nästan gett upp.
Jag har gjort din minnesbok till viss del, den är inte klar, kanske blir den aldrig det. Jag skriver på en bok som handlar om dig, men jag vet inte om jag har alla perspektiv.
Hur kan människor ha gått vid din sida, hört dig säga jag ska ta mitt liv och ändå inte trott du skulle göra så, hur är man funtad då? Hur kan man vara skapad så utan empati då du vänt dig till dem för att få hjälp?
Jag är så besviken på livet vi fick, så besviken på allt hur det gick. Säg mig vart finns det en mening här i?
Att du som bara var 17 år skulle dö? Helvete jag behöver dig ju min älskade son, jag älskar dig och jag vill känna din kram. Din kram som alltid var så stark och som gav mig kraft att le, den kändes i hela min kropp, du hade kärlek där i.
Nu står jag här, min sorg har gett mig depression, jag har inte ork att kämpa emot denna gång, att livet kunde ta den som betydde mest, jag fattar inte alls, jag vill inte acceptera att allt som är kvar är minnen av det som vi haft.
Jag har inte fått något meddelande ännu om att du satts ned i minneslunden, jag väntar men min otålighet pressar mig nu, jag vill du ska komma hem, älskade lilla hjärtat mitt. Att jag ska kunna känna din närhet då jag vet att du finns där på plats, jag behöver den styrka jag en gång haft, nu är jag inget, jag är ett skal av allt jag haft. Du är borta, meningen med livet försvann, du tog det med dig i din trygga famn. Hur kunde man svika dig så totalt?
Hur kunde man veta och ingenting göra? Älskade Kim, förlåt din mamma, jag förstod inte hur du mådde, men jag vet nu att den du behövde var ju mig och jag behöver Dig nu..
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då hoppas jag att vi ses igen.
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar