Ändlösa stationer

Så tycker jag att livet är det är en stor perrong fylld med ändlösa mål, ändlösa stationer och ibland krockar allt och blir förstört. Allt förstördes då du bestämde dig för att ge oss ditt öde Kim, att vi skulle bli del i den historia du skrev i dina kapitel, att vi skulle leva i din raderade framtid, det är så helvetiskt det öde du gav till oss då du själv inte längre orkade kämpa. Varför älskade lilla Kim, lämnade du oss på denna ändlösa hållplats, den vilsenhet vi nu känner, den sorg som det innebär att mista den man älskar med hela sitt hjärta. Vad tog det åt dig, du brukade ju prata, du brukade ju kunna visa vad du ville, varför inte denna gången?

Jag har inte en aning om hur jag ska klara av att leva mitt miserabla liv efter att jag tilldelats det öde du nu gett mig, att behöva vandra här, att upptäcka saker och att på samma gång veta att detta ser du aldrig mera, jag vet inte hur jag ska stå ut, älskade lilla barn.

Det fattade du väl att vi inte skulle klara av låta allt bara bli bra igen, det går ju inte du finns inte kvar. Herregud det gör så ont, jag har mist mitt barn, jag har ju mist Dig. Vilken tid kan klara av att läka mig?

Denna hållplats livet släppt av mig på, så fruktansvärt ruggig och grå, det finns inte motivation, ingen ork, ingen kamp, det finns inget kvar, du har lämnat oss.

Jag läser och läser försöker förstå, vad som kan hända, vad som kan ske. Vad allting egentligen rör sig om, hur man kan finna kraft att lämna alla man egentligen älskar och som älskar en tillbaka, hur kan det ske?

Jag söker svaren.

Livet tickar på utanför min själ, själv stannade jag upp befinner mig ju i dess mitt, det är som att leva i en tromb, att vara i ögat avskärmad från allt. Vad har livet mig att ge, du gav dig av och jag står kvar med alla känslorna som jag inte kan få kontroll på, hur ska jag orka med all skuld jag lägger på mig själv, allt jag önskat för oss som du raderade bort. Jag är kvar denna helvetes dag.

Fattar du nu att jag saknar dig så jag blivit sjuk, det finns de som säger tänk på de som är kvar men det gör jag ju, fast den som gått sin väg finns ju inte kvar och den tomhet jag känner, den smärta det innebär finns inga botemedel för. Jag är så ledsen men det är så det är!

Tiden, den rör mig inte i ryggen, jag har tappat all dess uppfattning, jag är trött, helt utan energi. Jag är trög i huvudet, jag minns inte längre det som jag borde minnas, jag är ledsen, hela tiden så fruktansvärt ledsen och nedstämd.

Livet har mist glansen, sin charm, trots all grönska, trots fågelsång så är det just det faktum som kvarstår inom mig: Jag har mist min son, jag har mist Dig...

Älskar dig för evigt! Mamma