Kyla in i ben och märg

Det är en köld som slagit oss igen och huset är så kallt att det drar sig in i ben och märg, vi har plockat fram ett elelement en stund för att låta det gå här och motverka den kyla som trätt in i vårt hem, Två nätter nu har det varit nattfrost igen och jag har fått plocka in mina blommor så de inte skall frysa ihjäl där ute, våren kom och så bara kastade sig ett vinterväder över oss igen och lät snö falla, det är sjukt. Det har varit mycket blåsigt också så jag hoppas förtältet står kvar på plats då vi inte fått ned några barduner i brist på tältpinnar men jag ska åka och köpa det när pengarna kommer in på kontot så att vi kan sätta det på plats ordentligt. Man är ju lite rädd att det lilla man har ska bli förstört, jag hoppas att värmen kommer tillbaka till oss snart det behövs då det är jobbigt att sitta och skriva på samma gång som ens händer blir stela av kyla och jag behöver skriva.
Boken har jag manat på en bit nu hela 20 sidor text har jag lyckats att plocka ihop, hur det verkar ja herregud det kan jag ju inte själv bedöma, men jag skriver, lite i taget och jag är fast besluten att det skall bli en bok att ge ut. Jag vill föra den kamp min son önskade föra för andra som har det svårt, för andra som känner ett utanförskap, att se till på något vis att självmordens innebörd uppmärksammas och att vi som alla finns i detta jordelivet kan vara en hjälpande hand till dem som mår dåligt, alla kan jobba på att nå en nollvision för  självmorden. Min son skall inte ha dött i onödan, det här var hans uttryckliga önskan och det enda jag kan göra för honom, i hans namn för att hedra hans minne och för att på så sätt låta andra veta att han fanns här med oss andra och att han var en viktig person med ett hjärta av renaste guld.
Idag har han lagts ned till sin sista vila och jag och hans syster ska åka och tända ljus för honom på minneslunden i Sunne där han nu vilar sin sista vila. Det är en vemodig dag, mitt barn i jorden, hans aska, den fruktansvärda saknad jag känner efter honom varenda dag, allt det jag önskat att jag fått göra och som jag aldrig får uppleva mer för min son är död, det är en sådan orättvis känsla som bubblar upp inom mig, att inte få se honom le mera, varför blev det så här? Han var ju älskad, jag trodde det betydde någonting men det räckte inte för att råda bot på det han kände inom sig, han behövde något mera som vi inte var kapabla att ge, kanske bidrog hans diagnos, jag läser och läser och så är det nog. Han hade AS och hans känslor och hans tankar var större än för oss andra, det är som om han hade stora känselspröt ute för att ta in en massa som han sedan inte orkade förstå sig på, det ger ett utanförskap som min son inte rådde på och jag gråter inom mig för den plåga det gett honom och som jag förstått för sent att den fanns där. Kvittar nu hur mycket jag grubblar och det gör jag mest hela tiden för det finns ingenting som kan lindra eller ge nytt liv för min son, hur mycket jag än önskar det för honom. Det har tagit slut på vår gemensamma tid.
Jag har en längtan just denna dag att möta minneslunden full av kärlek, att jag skall känna den närhet jag så väl behöver i mitt liv att jag ska känna min älskade sons närhet, kanske kan jag ha lite tur idag då det just denna dag är hans dag att få sin vila där.
Du är så saknad mitt älskade hjärta det är en makaber tomhet du lämnat oss alla i och vi vandrar i en skugga av det liv du haft, söker oss in i minnen där du finns, där du är kvar för oss, en drömplats för att vi ska stå ut med livet, då allt annat tagit slut. Önskar du vetat hur mycket du betydde för mig, att jag sagt det om och om igen, men jag säger det nu: Jag älskar dig Kim, du betydde livet, solen, glädjen och jag ville ha dig kvar.
Mamma

Ändlösa stationer

Så tycker jag att livet är det är en stor perrong fylld med ändlösa mål, ändlösa stationer och ibland krockar allt och blir förstört. Allt förstördes då du bestämde dig för att ge oss ditt öde Kim, att vi skulle bli del i den historia du skrev i dina kapitel, att vi skulle leva i din raderade framtid, det är så helvetiskt det öde du gav till oss då du själv inte längre orkade kämpa. Varför älskade lilla Kim, lämnade du oss på denna ändlösa hållplats, den vilsenhet vi nu känner, den sorg som det innebär att mista den man älskar med hela sitt hjärta. Vad tog det åt dig, du brukade ju prata, du brukade ju kunna visa vad du ville, varför inte denna gången?

Jag har inte en aning om hur jag ska klara av att leva mitt miserabla liv efter att jag tilldelats det öde du nu gett mig, att behöva vandra här, att upptäcka saker och att på samma gång veta att detta ser du aldrig mera, jag vet inte hur jag ska stå ut, älskade lilla barn.

Det fattade du väl att vi inte skulle klara av låta allt bara bli bra igen, det går ju inte du finns inte kvar. Herregud det gör så ont, jag har mist mitt barn, jag har ju mist Dig. Vilken tid kan klara av att läka mig?

Denna hållplats livet släppt av mig på, så fruktansvärt ruggig och grå, det finns inte motivation, ingen ork, ingen kamp, det finns inget kvar, du har lämnat oss.

Jag läser och läser försöker förstå, vad som kan hända, vad som kan ske. Vad allting egentligen rör sig om, hur man kan finna kraft att lämna alla man egentligen älskar och som älskar en tillbaka, hur kan det ske?

Jag söker svaren.

Livet tickar på utanför min själ, själv stannade jag upp befinner mig ju i dess mitt, det är som att leva i en tromb, att vara i ögat avskärmad från allt. Vad har livet mig att ge, du gav dig av och jag står kvar med alla känslorna som jag inte kan få kontroll på, hur ska jag orka med all skuld jag lägger på mig själv, allt jag önskat för oss som du raderade bort. Jag är kvar denna helvetes dag.

Fattar du nu att jag saknar dig så jag blivit sjuk, det finns de som säger tänk på de som är kvar men det gör jag ju, fast den som gått sin väg finns ju inte kvar och den tomhet jag känner, den smärta det innebär finns inga botemedel för. Jag är så ledsen men det är så det är!

Tiden, den rör mig inte i ryggen, jag har tappat all dess uppfattning, jag är trött, helt utan energi. Jag är trög i huvudet, jag minns inte längre det som jag borde minnas, jag är ledsen, hela tiden så fruktansvärt ledsen och nedstämd.

Livet har mist glansen, sin charm, trots all grönska, trots fågelsång så är det just det faktum som kvarstår inom mig: Jag har mist min son, jag har mist Dig...

Älskar dig för evigt! Mamma

Tappra Tanke

Min dotter är in på ultraljud igen idag och kanske ska man vända babyn, jag hoppas det går så hon slipper kejsarsnitt. Jag vet hon är orolig för det nu, men jag vet de tar hand om henne om det behövs. Så mycket tankar som tumlar runt, min mamma ringde och ville bjuda på Påskmiddag på lördag så då får vi åka dit. Hon hade varit på ögon idag och det har gått bra att gå lite idag så det var kul att höra. hennes ögon är så dåliga hon kan inte läsa längre, hon som tyckte om tidningar och så.
Själv har jag börjat få värk i mina knän men det är väl vikten kan jag tro, man blir äldre vilket man inser det eller ej och ömtåligare, ska ta upp det med doktorn då jag ändå är där, om vikten för att få hjälp med mina viktbesvär.
Jag har haft så tappra tankar på att banta, men det slutar lika hela tiden, jag orkar inte hålla ut till slut, det är så många kilon som ska bort.
Kanske kunde det hjälpa lite för att få ork och glädje, jag försöker motionera,
Ska träffa läkaren i morgon för att se om han kan sjukskriva mig ännu ett tag, jag mår så dåligt sedan min älskade Kim tog sitt liv, finns ingen fast mening med mitt liv.
Kan inta fatta vad meningen med att 17 årig underbar kille skulle dö för, vad är meningen med det. Jag brukar i alla situationer fråga mig följande: Vad lärde jag mig av det här?
Även denna gång lärde jag mig en kostsam läxa, att man måste säga och göra saker nu, inte vänta för det finns inga garantier för att det inte ska bli för sent för dem i livet om man väntar. Jag bär sådan ångest över att jag inte sagt Jag älskar Dig till min son nog ofta, att jag inte pratade djupare med honom, hittade på saker utan jag göra som man i sin stressade vardag gör mest skjuter på allt som egentligen om man prioriterar är det VIKTIGASTE, sin familj, sina barn, sina intressen. Att verkligen i sitt agerande visa att man älskar dem som står en nära. Jag har lärt mig det nu, men det kostade alldeles för mycket att lära sig just detta. Min son är död och nu kvittar det hur och vad jag gör så kan han inte komma tillbaka till livet igen.
Jag vet att man tar på sig skuldkänslor som en följd av hans val att dö, men vissa saker vet man inom sig att man kunnat göra bättre, man hade kunnat prioritera på ett annat sätt och just det gör i mitt skede fruktansvärt ont att vakna upp till, att leva och veta att Nu är det för sent.