Det är en köld som slagit oss igen och huset är så kallt att det drar sig in i ben och märg, vi har plockat fram ett elelement en stund för att låta det gå här och motverka den kyla som trätt in i vårt hem, Två nätter nu har det varit nattfrost igen och jag har fått plocka in mina blommor så de inte skall frysa ihjäl där ute, våren kom och så bara kastade sig ett vinterväder över oss igen och lät snö falla, det är sjukt. Det har varit mycket blåsigt också så jag hoppas förtältet står kvar på plats då vi inte fått ned några barduner i brist på tältpinnar men jag ska åka och köpa det när pengarna kommer in på kontot så att vi kan sätta det på plats ordentligt. Man är ju lite rädd att det lilla man har ska bli förstört, jag hoppas att värmen kommer tillbaka till oss snart det behövs då det är jobbigt att sitta och skriva på samma gång som ens händer blir stela av kyla och jag behöver skriva.
Boken har jag manat på en bit nu hela 20 sidor text har jag lyckats att plocka ihop, hur det verkar ja herregud det kan jag ju inte själv bedöma, men jag skriver, lite i taget och jag är fast besluten att det skall bli en bok att ge ut. Jag vill föra den kamp min son önskade föra för andra som har det svårt, för andra som känner ett utanförskap, att se till på något vis att självmordens innebörd uppmärksammas och att vi som alla finns i detta jordelivet kan vara en hjälpande hand till dem som mår dåligt, alla kan jobba på att nå en nollvision för självmorden. Min son skall inte ha dött i onödan, det här var hans uttryckliga önskan och det enda jag kan göra för honom, i hans namn för att hedra hans minne och för att på så sätt låta andra veta att han fanns här med oss andra och att han var en viktig person med ett hjärta av renaste guld.
Idag har han lagts ned till sin sista vila och jag och hans syster ska åka och tända ljus för honom på minneslunden i Sunne där han nu vilar sin sista vila. Det är en vemodig dag, mitt barn i jorden, hans aska, den fruktansvärda saknad jag känner efter honom varenda dag, allt det jag önskat att jag fått göra och som jag aldrig får uppleva mer för min son är död, det är en sådan orättvis känsla som bubblar upp inom mig, att inte få se honom le mera, varför blev det så här? Han var ju älskad, jag trodde det betydde någonting men det räckte inte för att råda bot på det han kände inom sig, han behövde något mera som vi inte var kapabla att ge, kanske bidrog hans diagnos, jag läser och läser och så är det nog. Han hade AS och hans känslor och hans tankar var större än för oss andra, det är som om han hade stora känselspröt ute för att ta in en massa som han sedan inte orkade förstå sig på, det ger ett utanförskap som min son inte rådde på och jag gråter inom mig för den plåga det gett honom och som jag förstått för sent att den fanns där. Kvittar nu hur mycket jag grubblar och det gör jag mest hela tiden för det finns ingenting som kan lindra eller ge nytt liv för min son, hur mycket jag än önskar det för honom. Det har tagit slut på vår gemensamma tid.
Jag har en längtan just denna dag att möta minneslunden full av kärlek, att jag skall känna den närhet jag så väl behöver i mitt liv att jag ska känna min älskade sons närhet, kanske kan jag ha lite tur idag då det just denna dag är hans dag att få sin vila där.
Du är så saknad mitt älskade hjärta det är en makaber tomhet du lämnat oss alla i och vi vandrar i en skugga av det liv du haft, söker oss in i minnen där du finns, där du är kvar för oss, en drömplats för att vi ska stå ut med livet, då allt annat tagit slut. Önskar du vetat hur mycket du betydde för mig, att jag sagt det om och om igen, men jag säger det nu: Jag älskar dig Kim, du betydde livet, solen, glädjen och jag ville ha dig kvar.
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar