Solen skiner

Jag har druckit min första kopp kaffe, solen skiner men det är lite blåsigt ändå kanske man ska ta en tur ut och sitta i solväggen kan ju bli lite brun om man har tur så inte man ser så blek och hemsk ut som man gör, kanske de som ser en inte tittar så, syns det utanpå att jag sörjer mitt barn?
Det är tomt och tyst i mitt liv, den som alltid hörde av sig med roligheter har ju tagit sitt liv, jag kände mig pigg när du fanns med mig Kim, väntade var gång jag slog på datorn efter nya inslag, nya sidor att titta på, roliga kommentarer, nu är det tyst. Mitt liv är tomt, det blev så makabert meningslöst. Varför gjorde du så mot oss andra, du måste väl ha förstått att ditt beslut skulle drabba andra än dig själv, inte kan vi stå orörda vid sidan om det här. Saknar dig, hatar mig själv för att jag inte förstått, önskar jag haft den remotekontrollen man visar på teve reklamen så skulle jag spola tillbaka livet och rusa till dig för att rädda dig från de demoner som jagade dig, jag skulle hämtat dig , hållit dig hårt och jag skulle göra dig glad och aldrig någonsin släppa taget. Men detta är drömmar, illusioner, det är sådant man bara kan önska och som man aldrig får någon gång.
Om jag ändå fått förmågan att resa i tiden, jag hade gett mitt liv för dig lilla Kim.
Nu vandrar jag dag ut och dag in som en trasig själ, finner ingen ro, finner ingenting av det här.
Du finns ju inte med oss mer, så vad finns det att le åt, säg mig finns det någonting alls kvar att le åt då ett barn, bara 17 år gammal har valt att ta sitt liv, det känns inte så, inte för mig. Inte idag.
Saknar dig, Älskar dig i evighet. Mamma

Kyla in i ben och märg

Det är en köld som slagit oss igen och huset är så kallt att det drar sig in i ben och märg, vi har plockat fram ett elelement en stund för att låta det gå här och motverka den kyla som trätt in i vårt hem, Två nätter nu har det varit nattfrost igen och jag har fått plocka in mina blommor så de inte skall frysa ihjäl där ute, våren kom och så bara kastade sig ett vinterväder över oss igen och lät snö falla, det är sjukt. Det har varit mycket blåsigt också så jag hoppas förtältet står kvar på plats då vi inte fått ned några barduner i brist på tältpinnar men jag ska åka och köpa det när pengarna kommer in på kontot så att vi kan sätta det på plats ordentligt. Man är ju lite rädd att det lilla man har ska bli förstört, jag hoppas att värmen kommer tillbaka till oss snart det behövs då det är jobbigt att sitta och skriva på samma gång som ens händer blir stela av kyla och jag behöver skriva.
Boken har jag manat på en bit nu hela 20 sidor text har jag lyckats att plocka ihop, hur det verkar ja herregud det kan jag ju inte själv bedöma, men jag skriver, lite i taget och jag är fast besluten att det skall bli en bok att ge ut. Jag vill föra den kamp min son önskade föra för andra som har det svårt, för andra som känner ett utanförskap, att se till på något vis att självmordens innebörd uppmärksammas och att vi som alla finns i detta jordelivet kan vara en hjälpande hand till dem som mår dåligt, alla kan jobba på att nå en nollvision för  självmorden. Min son skall inte ha dött i onödan, det här var hans uttryckliga önskan och det enda jag kan göra för honom, i hans namn för att hedra hans minne och för att på så sätt låta andra veta att han fanns här med oss andra och att han var en viktig person med ett hjärta av renaste guld.
Idag har han lagts ned till sin sista vila och jag och hans syster ska åka och tända ljus för honom på minneslunden i Sunne där han nu vilar sin sista vila. Det är en vemodig dag, mitt barn i jorden, hans aska, den fruktansvärda saknad jag känner efter honom varenda dag, allt det jag önskat att jag fått göra och som jag aldrig får uppleva mer för min son är död, det är en sådan orättvis känsla som bubblar upp inom mig, att inte få se honom le mera, varför blev det så här? Han var ju älskad, jag trodde det betydde någonting men det räckte inte för att råda bot på det han kände inom sig, han behövde något mera som vi inte var kapabla att ge, kanske bidrog hans diagnos, jag läser och läser och så är det nog. Han hade AS och hans känslor och hans tankar var större än för oss andra, det är som om han hade stora känselspröt ute för att ta in en massa som han sedan inte orkade förstå sig på, det ger ett utanförskap som min son inte rådde på och jag gråter inom mig för den plåga det gett honom och som jag förstått för sent att den fanns där. Kvittar nu hur mycket jag grubblar och det gör jag mest hela tiden för det finns ingenting som kan lindra eller ge nytt liv för min son, hur mycket jag än önskar det för honom. Det har tagit slut på vår gemensamma tid.
Jag har en längtan just denna dag att möta minneslunden full av kärlek, att jag skall känna den närhet jag så väl behöver i mitt liv att jag ska känna min älskade sons närhet, kanske kan jag ha lite tur idag då det just denna dag är hans dag att få sin vila där.
Du är så saknad mitt älskade hjärta det är en makaber tomhet du lämnat oss alla i och vi vandrar i en skugga av det liv du haft, söker oss in i minnen där du finns, där du är kvar för oss, en drömplats för att vi ska stå ut med livet, då allt annat tagit slut. Önskar du vetat hur mycket du betydde för mig, att jag sagt det om och om igen, men jag säger det nu: Jag älskar dig Kim, du betydde livet, solen, glädjen och jag ville ha dig kvar.
Mamma

Man ska ha husvagn.....

Så härligt att ha gjort det vi skulle göra idag, kört iväg vagnen, ställt upp den och fixat upp förtältet som var så fint, behöver gardiner men det får vi fixa ska kolla efter fästen på polar så jag kan sätta upp gardiner lite senare. Men förtältet var fint ja det är ju första säsongen för vår vagn nu så det kan bli lite avkoppling att komma dit och bryta allt, tankarna, livets betänkligheter, skriva på boken jag föresatt mig att skriva.

Eller att fiska och bara vara det är inte så illa det heller, läsa.

Gud såg ni jag såg framåt en liten stund? Kanske finns det trots allt hopp älskade Kimpan, fast att allting känns så otroligt hopplöst, så meningslöst. I morgon så ska vi åka till din mormor och morfar på påskmiddag som de bjudit dit oss på. Jag vet inte vad de tänker, de oroar sig för din mamma, men jag kan inte glädja dem och säga att allt är ok, för det är verkligen ingenting som är ok längre. Du är död och jag är kvar, det är så otroligt svårt att tänka på att jag inte kan smeka din kind mera och säga åt dig att sköta om dig, att vara rädd om dig som jag alltid sa till dig, att vi inte kommer att gå på bio eller på restaurang tillsammans som du ville. Jag mår så fruktansvärt dåligt då jag tänker på allt vi kommer att missa nu, allt jag velat vi skulle göra och så gav du upp istället.

Jag sörjer dig Kim, livet är så svart. Hur kunde det bara sluta så här, varför behövde jag mista dig för alltid?

Jag älskar dig med hela min själ Kim, du var så värdefull och det värsta är att du egentligen borde vetat att det var så, varför såg du inte i det ögonblick du gav dig av att vi fanns här för dig, runt dig.

Min strävan att vara en god mor är så trasig nu, jag har så svårt att samla mig, att orka, att minnas. Jag ville dig så väl, älskade lilla Kim, du var det som gjorde livet så kärt.

Jag höll det inom mig, jag sa ingenting, jag ville men jag höll det kvar. Du borde vara här!

Ångest, rädsla, omänsklighet, demoner som äter mitt inre, jag känner att jag svikit och inte räckt till. Jag borde fattat att du inte mådde bra, borde förstått.

Jag ältar och ältar, varenda dag, jag ber dig Kim, vila din änglakind emot min, ge mig lite frid, ge tankarna liv, älskade hjärtat, jag är din mamma, hur ska jag orka, säg hur ska jag leva?

Nu vilar sinnet en liten stund, jag vilar i minnet av Dig, av det som kan få mig att le, Du min älskade lilla Kim.

Jag stötte på din morbror i går vi var vid samma affär, han tittade styggt på mig upp och ned, gick sedan förbi, gav mig  bara hat. Det var min bror, men inte mer. De klandrar mig för din död, de iddes inte ta reda på vad som hänt, iddes inte ta reda på sanningen, bättre att dömt är dömt.

Jag gick förbi dem Kim, med mitt huvud högt, siktet på dörren, bara gick och gick, jag klarade det. Älskade Kimpan så mycket hat jag fick. Du och jag vi var ett team av mor och son, så vad ska det nu bli, det är tomt, livet vek av och bara gick sin väg min ängel, du lämnade mig i helvetet att leva det liv jag har kvar.

Jag har ingenting kvar känns det som, det är så tomt, så avskalat, jag är som ett frö man klämt ur innehållet ur och det trasiga skalet är allt som blivit kvar. Ja herregud, så jag dalar, sjunker, andnöd jag önskar jag kunde få ett par vingar så jag fick ge mig av, träffa dig mitt älskade barn, vara hos dig, hålla dig i min famn, kära älskade Kim, men jag vet ju egentligen innerst där inne att det inte går, du är inte längre nåbar.

Gud så ensam jag känner mig, övergiven som ett litet barn, så rädd, lämnad. Det gör så ont älskade vännen, så ont att mista sin älskade son, du borde fattat och inte gjort så, inte lämnat mig, inte gett upp.

Hur ska jag nu stå ut med saknaden som känns så tung, som om jag har ett betongblock i mitt bröst, det finns ingenting som kan ge mig tröst.

Jag är sjukskriven ännu en tid, det tar tid att orka leva utan dig, att stå ut med tanken på att inte se dig mer, att inte få känna dina varma kramar, se dig le.

Det är faktiskt ett rent helvete, jag försöker och försöker men tankarna vänder tillbaka, jag mår så dåligt i själen, jag vet att man förväntar sig att jag ska klara vara som förut, jag ska klara av att gå ut, men jag har ingen energi, låt mig vara . Låt bara bli!

Jag har ingen egen värld, jag önskar jag hade det, jag känner det du kände att jag inte hör hemma i denna värld, man kallar det depression.

Du skulle inte känna igen min tungsinthet, mitt missmod och min saknad på framtidstro, allt detta skapade du genom att ta ditt liv, Din mamma är en fånge i sitt inre, i sin själ i sig själv.

Jag önskar jag kunnat befriats av dig, men du finns inte här för att rädda mig. Jag älskar dig så förtvivlat mycket, älskade lilla Kim, älskade hjärtat.

Saknar Dig!

Mamma

Jag har gjort om min gamla blogg, nytt ansikte, ny titel

Jag har gjort om en av mina gamla bloggar Kockbloggen blev nu TMBB - The Mighty Big Blogger som min man kom på en dag då vi satt här hemma och  det är mina initialer så det passar bra eftersom jag är en stor  och hängiven bloggare.

Den här bloggen tänkte jag svänga runt lite på  och då menar jag att den ska inte bara handla om Kim och om den sorg jag bär på utan även fortsättningsvis om mat och alla de övriga intressen jag har, böcker jag läst, promenader jag tagit, saker som hänt i mitt liv. Det var länge sedan jag ens varit ute här, ja inte länge sedan jag bloggat men lång tid just på denna bloggen men nu skall jag ta tag i det. Önskar jag kunde ha det som jobb att sitta och blogga, för det ger så mycket rikedom i själen att skriva om de saker som finns inom mig, just nu, just här och jag tror att jag kan ge andra en insikt i saker som att dela med mig av min sorg. Att visa att självmord inte skall vara skuldbelagda, det är inte en skam att ens barn tagit sitt liv, det är bara en mycket tragisk händelse som ändrar allting i ens liv.

Det är en händelse som krossar familjen och alla värderingar man tidigare haft i sitt liv, det är en saknad som gör att man vill gå under. Men livet rullar på och man befinner sig mitt i det oavsett om man väljer det eller ej, man bara är, efter att ens barn valt att dö. jag är numera bara ett skal av den jag en gång var, ja jag kan inte säga att det är länge sedan allt tog slut heller, min son tog sitt liv den 2 januari 2011. Jag frågar mig varje dag sedan dess, Varför?

Men detta vet endast Kim så det är ingen idé att fråga mig varför, jag har inga svar. Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att man nyss haft ett underbart barn här och att han har valt att avsluta allt, han har försvunnit ifrån oss som älskar honom utan att ge oss möjligheten att säga Farväl på ett bra sätt.

Det finns så mycket som plågar en efter att allt är förbi, man önskar man kunnat hjälpa, man önskar man förstått, man önskar det fanns en möjlighet till en andra chans. just idag då jag skriver har jag en bra dag, jag ser klart, andra dagar trycker sorgen på så hårt att jag inte ens minns saker och det känns jättesvårt.

Jag är så rädd för att glömma saker, jag menar sådant vi upplevt tillsammans, livet vi hade.

Framtiden blev omskriven den dagen Kim tog sitt liv, han raderades bort från vart enda framtida blad, han finns inte mera. Det är så svårt att fatta, trots begravning, trots allt man gått igenom, trots alla tårar och all den smärta man känner att min son är DÖD, han finns inte mer.

Livet blir inte som man tänkt, så lika bra att inte tänka på framtiden, hela mitt inre har blockerat framtiden det är som att jag ska gå under, verkligen ta mitt liv om jag ser framtiden utan min son, så jag låter bli, jag tittar ett kort ögonblick framåt sedan böjer jag ned mitt huvud och låter bli att se åt framtiden, det får bli som det blir.

Jag räds livet som kan vara så hårt och obarmhärtigt, det är inte rättvist, det är faktiskt helt fel,min son borde varit kvar här han var bara 17 år, det är inget av det jag drömt om, allt är så fel...