Kyla in i ben och märg

Det är en köld som slagit oss igen och huset är så kallt att det drar sig in i ben och märg, vi har plockat fram ett elelement en stund för att låta det gå här och motverka den kyla som trätt in i vårt hem, Två nätter nu har det varit nattfrost igen och jag har fått plocka in mina blommor så de inte skall frysa ihjäl där ute, våren kom och så bara kastade sig ett vinterväder över oss igen och lät snö falla, det är sjukt. Det har varit mycket blåsigt också så jag hoppas förtältet står kvar på plats då vi inte fått ned några barduner i brist på tältpinnar men jag ska åka och köpa det när pengarna kommer in på kontot så att vi kan sätta det på plats ordentligt. Man är ju lite rädd att det lilla man har ska bli förstört, jag hoppas att värmen kommer tillbaka till oss snart det behövs då det är jobbigt att sitta och skriva på samma gång som ens händer blir stela av kyla och jag behöver skriva.
Boken har jag manat på en bit nu hela 20 sidor text har jag lyckats att plocka ihop, hur det verkar ja herregud det kan jag ju inte själv bedöma, men jag skriver, lite i taget och jag är fast besluten att det skall bli en bok att ge ut. Jag vill föra den kamp min son önskade föra för andra som har det svårt, för andra som känner ett utanförskap, att se till på något vis att självmordens innebörd uppmärksammas och att vi som alla finns i detta jordelivet kan vara en hjälpande hand till dem som mår dåligt, alla kan jobba på att nå en nollvision för  självmorden. Min son skall inte ha dött i onödan, det här var hans uttryckliga önskan och det enda jag kan göra för honom, i hans namn för att hedra hans minne och för att på så sätt låta andra veta att han fanns här med oss andra och att han var en viktig person med ett hjärta av renaste guld.
Idag har han lagts ned till sin sista vila och jag och hans syster ska åka och tända ljus för honom på minneslunden i Sunne där han nu vilar sin sista vila. Det är en vemodig dag, mitt barn i jorden, hans aska, den fruktansvärda saknad jag känner efter honom varenda dag, allt det jag önskat att jag fått göra och som jag aldrig får uppleva mer för min son är död, det är en sådan orättvis känsla som bubblar upp inom mig, att inte få se honom le mera, varför blev det så här? Han var ju älskad, jag trodde det betydde någonting men det räckte inte för att råda bot på det han kände inom sig, han behövde något mera som vi inte var kapabla att ge, kanske bidrog hans diagnos, jag läser och läser och så är det nog. Han hade AS och hans känslor och hans tankar var större än för oss andra, det är som om han hade stora känselspröt ute för att ta in en massa som han sedan inte orkade förstå sig på, det ger ett utanförskap som min son inte rådde på och jag gråter inom mig för den plåga det gett honom och som jag förstått för sent att den fanns där. Kvittar nu hur mycket jag grubblar och det gör jag mest hela tiden för det finns ingenting som kan lindra eller ge nytt liv för min son, hur mycket jag än önskar det för honom. Det har tagit slut på vår gemensamma tid.
Jag har en längtan just denna dag att möta minneslunden full av kärlek, att jag skall känna den närhet jag så väl behöver i mitt liv att jag ska känna min älskade sons närhet, kanske kan jag ha lite tur idag då det just denna dag är hans dag att få sin vila där.
Du är så saknad mitt älskade hjärta det är en makaber tomhet du lämnat oss alla i och vi vandrar i en skugga av det liv du haft, söker oss in i minnen där du finns, där du är kvar för oss, en drömplats för att vi ska stå ut med livet, då allt annat tagit slut. Önskar du vetat hur mycket du betydde för mig, att jag sagt det om och om igen, men jag säger det nu: Jag älskar dig Kim, du betydde livet, solen, glädjen och jag ville ha dig kvar.
Mamma

Vad är nyckeln till frihet

Jag funderar på vad som ger oss en nyckel till frihet, vad det är som gör att vi känner oss fångna, jag vet inte längre hur det är att må bra , jo jag har glimtar av lycka, barn, barnbarn det är stunder som gör att jag orkar då du lämnade mig älskade lilla Kim. Tro, hopp jag vet inte, jag har gett upp på något vis, det är för jobbigt att kämpa, jag dalar som ett visset löv på hösten, dalar ända ned i det svarta hål mitt liv har fyllts med. Saknad, jag känner en sådan tung saknad lilla hjärtat mitt. Försöker minnas, men jag har inte ens ork att minnas, jag blir så förtvivlad, jag vill ju minnas allt med dig inte glömma. Jag fylls av panik, av ångest som gör att mitt inre krampar sig. Vart är du nu min ängel? Vart är hemma för dig nu?

Jag har ingen aning om vad som sker runt mig just nu, din syster är konstig som bara den, begriper ingenting, tagit bort sin sida från facebook idag,  men före det tog hon bort mig som mamma. tycker hon också att det är mitt fel att du dog?

Jag förstår ingenting längre. Kanske är det så enkelt som du gjorde det att bara lämna allt och ge sig av, slippa känna att man bär tynger inom sig att man måste vara här för att andra behöver mig, jag är så trött på allt bråkande, trött på att behöva försvara mig. Jag har kämpat i åratal för ett liv, för en bra relation med mina barn men ingenting verkar gå bra. Kanske är det bättre att ge upp, att inte tänka på att ge dem kärlek mer. Du skulle inte ha gått din väg lilla hjärtat, jag behövde dig och jag är övertygad om att du hade behövt mig.

Tittar ut, det är kallt och det har snöat lite idag, usch, ger heller inget ljus till mina tankar som vandrar av idag, ska gå upp en stund och ligga på min spikmatta, det kanske kan vara bra, kanske kan trycka på en må bra punkt för jag skulle behöva en sådan idag. Önskar det fanns en off knapp till livet ibland så man kunde stänga av när det inte kändes bra, bara ligga på standby en stund och vila sinnet tills det blir bättre en annan dag.

Säg mig Kim vad är nyckeln till friheten? Var det den du fann denna hemska dag, då du för evigt försvann?

Jag pratade med en präst som sa att det vilade frid över ditt ansikte, att du log, jag besökte dig en sista gång, du låg i din kista och jag såg smärta, det fanns inget leende, du var mager och insjunken och ingenting kunde göra att jag såg någon frid. Smärtan minns jag och att du led, jag såg dina trasiga knogar, jag såg spår av den smärta du känt, så hur kunde man säga att det vilade en frid hos dig? Jag minns dig ligga där i din kista och jag vet att det enda jag kände som frid runt dig var nallen vi hade gett till dig, jag tittade på nallen och jag tänkte på att du sparat den i alla dessa år och att du nu fick den med dig på din sista resa, alla tårar, det var som i en dimma, det var så svårt, jag ville gå men samtidigt stanna. Herregud, där i låg du Kim, dig som jag älskar med hela min själ, jag sa inte farväl, jag sa vi ses igen. Jag strök ditt hår, jag strök din hand, så mycket smärta jag denna dagen fann och den stannade kvar inom mig, den finns där ännu, jag blev sjuk av att se dig ligga där i.

Saknar dig så mitt älskade barn, hur ska jag orka tampas med livet, tampas med tankar om att du lämnat oss nu, jag vill inte att du ska vara död, jag vill du ska vara här hos mig.

Det har gått fyra månader nu, så tungt det är att veta att nu snart vilar du i jorden och blir ett med den, jag får aldrig mera se dig komma hem.

Älskar dig för evigt min son, du blir aldrig glömd...

Mamma

Då har man premiär i husvagnen

Så skönt att få en premiärvända i husvagnen, vi har ställt i ordning i förtältet och nu håller maken på fixa till solcellslampor som vi ska ha på utsidan av vagnen, har köpt två stora krukor också men till dem måste vi köpa blomjord och sedan ska det planteras gräslök, persilja och andra välkomnande örter för matlagning och den andra krukan ska jag plantera blommor i så det blir fint här ute vid vagnen, det ska bli så att detta blir en fristad för oss alla att få läka lite ifrån den tunga sorg vi har att handskas med. Kvar att fixa nu är barduner och tältpinnar samt gardinfästen så jag kan sätta upp gardiner på förtältet också sedan blir det fint tror jag.

Utanför förtältet rinner det och porlar från bäcken som rinner alldeles intill, även detta ett ljud som ger inre frid, kanske kan det släppa efter lite granna, det vore skönt om man fann lite frid inom sig då all den ångest och oro man känner mal inombords hela tiden. Saknaden och avsaknaden av att känna glädje över att leva, allt som hela tiden känns så orättvist, herregud så fel det är.

Kim hade älskat att vara här ute i naturen, i lugnet så det svider att tänka på att han inte delar våra ögonblick längre att han valde att ta sig till ett annat ställe, dit jag inte längre har möjligheten att nå honom. Jag bär kärleken till min son som den dyrbaraste skatt jag har, för han var så unik. Han var helt underbar. Jag kan inte ta in att han valde ett sådant öde, jag fattar inte att jag inte sett att han mått dåligt att han ingenting sagt och det värker, jag kan inte få kontakt med min inre kärna. Jag tappar tron jag som alltid trott att man skulle få kontakt med sina anhöriga från andra sidan och jag känner inte av min son, det är en plötslig chock då jag varit säker på att det var så och nu känner jag ingenting, det slår runt allt jag tänkt på. Är det inte så att det existerar en andra sida, eller måste man vara speciellt mottaglig för att känna. Är jag inte mottaglig så jag kan känna min son, är det depressionen som gör att jag känner det så här? Eller finns det helt enkelt ingenting, tar det slut när vi dör?

Jag vet inte vare sig ut eller in längre, jag tappar allt som jag haft inom mig, jag är naken i själen, helt vilse.

Snälla lilla älskade Kim om det finns möjlighet så får du nog hjälpa till, jag önskar varenda dag att jag ska känna av dig, din närhet, snälla hör mig. Jag ber!

Jag kan inte hjälpa att känna det men jag tycker att ditt val är fel, du borde stannat för vi älskar dig och nu bränner saknaden sönder oss inuti, det är svårt att sakna och aldrig få utdelning för du kommer ju aldrig mera tillbaka, det är så tomt, så fruktansvärt.

Du var lillen, hur stor du än blev, herregud, jag känner det så ofta som om det är mitt fel.

Önskar du kunde sitta här bredvid mig, att jag kunde höra dig tala, att du kunde le mot mig och lära mig saker igen, att du kunde skaka på huvudet och tycka att jag var okunnig, allt det vi brukade göra. Livet har halkat på sned, det är så jävla fel, du borta, jag här. Jag är en fånge i min egen själ.

Jag pratade med Fonus idag och de trodde att det skulle bli nästa vecka som du läggs ned på minneslunden, jag ska komma dit då och tala med dig, tända ett ljus. Lilla hjärtat så ont det gör, mamma går under i allt det här, varför gjorde du detta? Varför Kim? Vad tänkte du på?

Det finns ingenting som kan mildra mina plågor, ingenting som kan ge mig svar, du har absolut ingen framtid kvar, den gapar så tom, jag vet inte hur jag ska stå ut, inte då och inte nu och kanske aldrig. Du var så ung, hela livet väntade, hur kan man sluta att andas då? Du hann inte se, hann inte upptäcka världen, bara det lilla jag gav dig, små glimtar av hur livet kunnat bli, önskar du förstått att det skulle komma mer.

Nu sitter jag här i ett förtält vid en bäck och jag tänker på dig, känner mig fullständigt väck, tom, ett skal av det jag var, allt det roliga har försvunnit nu, allt som  vi skulle ha kvar det försvann i ett ögonblick som du hade valt.

Jag älskar dig så mycket mitt underbara goa barn, hur ska jag orka med att leva ett liv utan dig, jag kämpar, håller huvudet ovanför ytan, kanske finns du där för att hjälpa mig trots att jag ingenting ser.

Jag har en som i himlen, en ängel och jag ber stanna med mig för jag saknar dig..

Mamma

Korta ord

Ska snart ge mig av till min kurator och prata igen, det känns som jag behöver rota fram allt det som värker där inom mig, att rensa ut gammal skåpmat, att få ett jävla slut. Allt det onda som måste väck, all den saknad som gör så ont, jag behöver sålla, jag behöver få ut allt det känns som en fasansfull varböld i mitt inre, jag blir stum av skräck när jag tänker på hur du slutade ditt liv älskade lilla Kim, att jag inte fick minsta chans att rädda dig, att jag ingenting fick veta. All saknaden som ska sitta där inne i resten av mitt liv, skava och göra ont, att inte få höra mitt barn tala mera, skratta, le, sjunga, att inte få se dig bli pappa, inte få se dig bli en man, herregud jag måste prata.
Ångest, fruktansvärd ångest sjuder upp inom mig, jag vill dö, jag vill komma efter och rädda dig, men det är ju för sent nu, all tid har runnit ifrån oss, tröttheten tar över, energin försvinner, jag orkar inte mera.
Skulden jag känner, att tänka på att jag var en dålig mor som inte kunde rädda mitt barn, herregud Kim varför gjorde du så här?
All den framtid som jag målat upp alla de stora och vackra visioner jag gjort upp, krossades helt denna förbannade dag, du skulle varit en underbar pappa, du bar alltid runt på de små, ett hjärta av guld ägde du då, nu är du ängeln som svävar i det blå. Fattar inte att livet kunde fortsätta spotta på oss, vi hade levt i nog med tragik, behövde lyckan, men den kan vi aldrig uppnå nu.
Du saknas mitt lilla hjärta, saknas och det är för svårt att känna detta varenda dag och att det ska vara så i resten av mitt liv. Jag vet att du finns där men jag kan inte se dig mera, det gör ONT, du är död så onda bokstäver detta är ett litet kort ord men det innefattar slutet på allt det man har kärt.
Förhatliga tanke, jag vill inte mer, trötthet i hela min kropp, i hela min själ. tänker tankar på att ge upp men så är de andra där, älskar och säger att de behöver mig här. Jag stannar, men jag ska prata så varbölden går läck, behöver tömma mitt inre.
Allt hat som man riktat mot mig som person, allt det man utsatt mig för genom att tro på lögner, år efter år har man fördömt utan att se vad som egentligen hänt. Misshandel, bråk och hela tiden är det de andra som dömt, att hjälpa, nej, ryggen man har vänt, men nu ska det ta slut till sist.
Du Kim visade oss vad vi måste göra, att ta vara på livet och bara jag blir frisk ska jag bekämpa alla dessa onda och empatilösa individer, men jag är inte stark idag det är jag endast då jag orkar och idag har jag inte orken att klara av det jag borde.
Dag efter dag, tid som rinner förbi. Älskade Kim ingen enda kan göra dig levande igen, men jag önskar var dag att jag haft förmåga till det, älskar dig så mycket mitt älskade barn, saknaden tär och den blir kvar i evighet...
Älskar dig bortom allt annat, mamma.

Ändlösa stationer

Så tycker jag att livet är det är en stor perrong fylld med ändlösa mål, ändlösa stationer och ibland krockar allt och blir förstört. Allt förstördes då du bestämde dig för att ge oss ditt öde Kim, att vi skulle bli del i den historia du skrev i dina kapitel, att vi skulle leva i din raderade framtid, det är så helvetiskt det öde du gav till oss då du själv inte längre orkade kämpa. Varför älskade lilla Kim, lämnade du oss på denna ändlösa hållplats, den vilsenhet vi nu känner, den sorg som det innebär att mista den man älskar med hela sitt hjärta. Vad tog det åt dig, du brukade ju prata, du brukade ju kunna visa vad du ville, varför inte denna gången?

Jag har inte en aning om hur jag ska klara av att leva mitt miserabla liv efter att jag tilldelats det öde du nu gett mig, att behöva vandra här, att upptäcka saker och att på samma gång veta att detta ser du aldrig mera, jag vet inte hur jag ska stå ut, älskade lilla barn.

Det fattade du väl att vi inte skulle klara av låta allt bara bli bra igen, det går ju inte du finns inte kvar. Herregud det gör så ont, jag har mist mitt barn, jag har ju mist Dig. Vilken tid kan klara av att läka mig?

Denna hållplats livet släppt av mig på, så fruktansvärt ruggig och grå, det finns inte motivation, ingen ork, ingen kamp, det finns inget kvar, du har lämnat oss.

Jag läser och läser försöker förstå, vad som kan hända, vad som kan ske. Vad allting egentligen rör sig om, hur man kan finna kraft att lämna alla man egentligen älskar och som älskar en tillbaka, hur kan det ske?

Jag söker svaren.

Livet tickar på utanför min själ, själv stannade jag upp befinner mig ju i dess mitt, det är som att leva i en tromb, att vara i ögat avskärmad från allt. Vad har livet mig att ge, du gav dig av och jag står kvar med alla känslorna som jag inte kan få kontroll på, hur ska jag orka med all skuld jag lägger på mig själv, allt jag önskat för oss som du raderade bort. Jag är kvar denna helvetes dag.

Fattar du nu att jag saknar dig så jag blivit sjuk, det finns de som säger tänk på de som är kvar men det gör jag ju, fast den som gått sin väg finns ju inte kvar och den tomhet jag känner, den smärta det innebär finns inga botemedel för. Jag är så ledsen men det är så det är!

Tiden, den rör mig inte i ryggen, jag har tappat all dess uppfattning, jag är trött, helt utan energi. Jag är trög i huvudet, jag minns inte längre det som jag borde minnas, jag är ledsen, hela tiden så fruktansvärt ledsen och nedstämd.

Livet har mist glansen, sin charm, trots all grönska, trots fågelsång så är det just det faktum som kvarstår inom mig: Jag har mist min son, jag har mist Dig...

Älskar dig för evigt! Mamma

Man ska ha husvagn.....

Så härligt att ha gjort det vi skulle göra idag, kört iväg vagnen, ställt upp den och fixat upp förtältet som var så fint, behöver gardiner men det får vi fixa ska kolla efter fästen på polar så jag kan sätta upp gardiner lite senare. Men förtältet var fint ja det är ju första säsongen för vår vagn nu så det kan bli lite avkoppling att komma dit och bryta allt, tankarna, livets betänkligheter, skriva på boken jag föresatt mig att skriva.

Eller att fiska och bara vara det är inte så illa det heller, läsa.

Gud såg ni jag såg framåt en liten stund? Kanske finns det trots allt hopp älskade Kimpan, fast att allting känns så otroligt hopplöst, så meningslöst. I morgon så ska vi åka till din mormor och morfar på påskmiddag som de bjudit dit oss på. Jag vet inte vad de tänker, de oroar sig för din mamma, men jag kan inte glädja dem och säga att allt är ok, för det är verkligen ingenting som är ok längre. Du är död och jag är kvar, det är så otroligt svårt att tänka på att jag inte kan smeka din kind mera och säga åt dig att sköta om dig, att vara rädd om dig som jag alltid sa till dig, att vi inte kommer att gå på bio eller på restaurang tillsammans som du ville. Jag mår så fruktansvärt dåligt då jag tänker på allt vi kommer att missa nu, allt jag velat vi skulle göra och så gav du upp istället.

Jag sörjer dig Kim, livet är så svart. Hur kunde det bara sluta så här, varför behövde jag mista dig för alltid?

Jag älskar dig med hela min själ Kim, du var så värdefull och det värsta är att du egentligen borde vetat att det var så, varför såg du inte i det ögonblick du gav dig av att vi fanns här för dig, runt dig.

Min strävan att vara en god mor är så trasig nu, jag har så svårt att samla mig, att orka, att minnas. Jag ville dig så väl, älskade lilla Kim, du var det som gjorde livet så kärt.

Jag höll det inom mig, jag sa ingenting, jag ville men jag höll det kvar. Du borde vara här!

Ångest, rädsla, omänsklighet, demoner som äter mitt inre, jag känner att jag svikit och inte räckt till. Jag borde fattat att du inte mådde bra, borde förstått.

Jag ältar och ältar, varenda dag, jag ber dig Kim, vila din änglakind emot min, ge mig lite frid, ge tankarna liv, älskade hjärtat, jag är din mamma, hur ska jag orka, säg hur ska jag leva?

Nu vilar sinnet en liten stund, jag vilar i minnet av Dig, av det som kan få mig att le, Du min älskade lilla Kim.

Jag stötte på din morbror i går vi var vid samma affär, han tittade styggt på mig upp och ned, gick sedan förbi, gav mig  bara hat. Det var min bror, men inte mer. De klandrar mig för din död, de iddes inte ta reda på vad som hänt, iddes inte ta reda på sanningen, bättre att dömt är dömt.

Jag gick förbi dem Kim, med mitt huvud högt, siktet på dörren, bara gick och gick, jag klarade det. Älskade Kimpan så mycket hat jag fick. Du och jag vi var ett team av mor och son, så vad ska det nu bli, det är tomt, livet vek av och bara gick sin väg min ängel, du lämnade mig i helvetet att leva det liv jag har kvar.

Jag har ingenting kvar känns det som, det är så tomt, så avskalat, jag är som ett frö man klämt ur innehållet ur och det trasiga skalet är allt som blivit kvar. Ja herregud, så jag dalar, sjunker, andnöd jag önskar jag kunde få ett par vingar så jag fick ge mig av, träffa dig mitt älskade barn, vara hos dig, hålla dig i min famn, kära älskade Kim, men jag vet ju egentligen innerst där inne att det inte går, du är inte längre nåbar.

Gud så ensam jag känner mig, övergiven som ett litet barn, så rädd, lämnad. Det gör så ont älskade vännen, så ont att mista sin älskade son, du borde fattat och inte gjort så, inte lämnat mig, inte gett upp.

Hur ska jag nu stå ut med saknaden som känns så tung, som om jag har ett betongblock i mitt bröst, det finns ingenting som kan ge mig tröst.

Jag är sjukskriven ännu en tid, det tar tid att orka leva utan dig, att stå ut med tanken på att inte se dig mer, att inte få känna dina varma kramar, se dig le.

Det är faktiskt ett rent helvete, jag försöker och försöker men tankarna vänder tillbaka, jag mår så dåligt i själen, jag vet att man förväntar sig att jag ska klara vara som förut, jag ska klara av att gå ut, men jag har ingen energi, låt mig vara . Låt bara bli!

Jag har ingen egen värld, jag önskar jag hade det, jag känner det du kände att jag inte hör hemma i denna värld, man kallar det depression.

Du skulle inte känna igen min tungsinthet, mitt missmod och min saknad på framtidstro, allt detta skapade du genom att ta ditt liv, Din mamma är en fånge i sitt inre, i sin själ i sig själv.

Jag önskar jag kunnat befriats av dig, men du finns inte här för att rädda mig. Jag älskar dig så förtvivlat mycket, älskade lilla Kim, älskade hjärtat.

Saknar Dig!

Mamma