torsdag 28 april 2011

Då har man premiär i husvagnen

Så skönt att få en premiärvända i husvagnen, vi har ställt i ordning i förtältet och nu håller maken på fixa till solcellslampor som vi ska ha på utsidan av vagnen, har köpt två stora krukor också men till dem måste vi köpa blomjord och sedan ska det planteras gräslök, persilja och andra välkomnande örter för matlagning och den andra krukan ska jag plantera blommor i så det blir fint här ute vid vagnen, det ska bli så att detta blir en fristad för oss alla att få läka lite ifrån den tunga sorg vi har att handskas med. Kvar att fixa nu är barduner och tältpinnar samt gardinfästen så jag kan sätta upp gardiner på förtältet också sedan blir det fint tror jag.
Utanför förtältet rinner det och porlar från bäcken som rinner alldeles intill, även detta ett ljud som ger inre frid, kanske kan det släppa efter lite granna, det vore skönt om man fann lite frid inom sig då all den ångest och oro man känner mal inombords hela tiden. Saknaden och avsaknaden av att känna glädje över att leva, allt som hela tiden känns så orättvist, herregud så fel det är.
Kim hade älskat att vara här ute i naturen, i lugnet så det svider att tänka på att han inte delar våra ögonblick längre att han valde att ta sig till ett annat ställe, dit jag inte längre har möjligheten att nå honom. Jag bär kärleken till min son som den dyrbaraste skatt jag har, för han var så unik. Han var helt underbar. Jag kan inte ta in att han valde ett sådant öde, jag fattar inte att jag inte sett att han mått dåligt att han ingenting sagt och det värker, jag kan inte få kontakt med min inre kärna. Jag tappar tron jag som alltid trott att man skulle få kontakt med sina anhöriga från andra sidan och jag känner inte av min son, det är en plötslig chock då jag varit säker på att det var så och nu känner jag ingenting, det slår runt allt jag tänkt på. Är det inte så att det existerar en andra sida, eller måste man vara speciellt mottaglig för att känna. Är jag inte mottaglig så jag kan känna min son, är det depressionen som gör att jag känner det så här? Eller finns det helt enkelt ingenting, tar det slut när vi dör?
Jag vet inte vare sig ut eller in längre, jag tappar allt som jag haft inom mig, jag är naken i själen, helt vilse.
Snälla lilla älskade Kim om det finns möjlighet så får du nog hjälpa till, jag önskar varenda dag att jag ska känna av dig, din närhet, snälla hör mig. Jag ber!
Jag kan inte hjälpa att känna det men jag tycker att ditt val är fel, du borde stannat för vi älskar dig och nu bränner saknaden sönder oss inuti, det är svårt att sakna och aldrig få utdelning för du kommer ju aldrig mera tillbaka, det är så tomt, så fruktansvärt.
Du var lillen, hur stor du än blev, herregud, jag känner det så ofta som om det är mitt fel.
Önskar du kunde sitta här bredvid mig, att jag kunde höra dig tala, att du kunde le mot mig och lära mig saker igen, att du kunde skaka på huvudet och tycka att jag var okunnig, allt det vi brukade göra. Livet har halkat på sned, det är så jävla fel, du borta, jag här. Jag är en fånge i min egen själ.
Jag pratade med Fonus idag och de trodde att det skulle bli nästa vecka som du läggs ned på minneslunden, jag ska komma dit då och tala med dig, tända ett ljus. Lilla hjärtat så ont det gör, mamma går under i allt det här, varför gjorde du detta? Varför Kim? Vad tänkte du på?
Det finns ingenting som kan mildra mina plågor, ingenting som kan ge mig svar, du har absolut ingen framtid kvar, den gapar så tom, jag vet inte hur jag ska stå ut, inte då och inte nu och kanske aldrig. Du var så ung, hela livet väntade, hur kan man sluta att andas då? Du hann inte se, hann inte upptäcka världen, bara det lilla jag gav dig, små glimtar av hur livet kunnat bli, önskar du förstått att det skulle komma mer.
Nu sitter jag här i ett förtält vid en bäck och jag tänker på dig, känner mig fullständigt väck, tom, ett skal av det jag var, allt det roliga har försvunnit nu, allt som  vi skulle ha kvar det försvann i ett ögonblick som du hade valt.
Jag älskar dig så mycket mitt underbara goa barn, hur ska jag orka med att leva ett liv utan dig, jag kämpar, håller huvudet ovanför ytan, kanske finns du där för att hjälpa mig trots att jag ingenting ser.
Jag har en som i himlen, en ängel och jag ber stanna med mig för jag saknar dig..
Mamma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar