Saknar honom så oerhört mycket, det är ett rent vansinne att mista honom, att ens känna saknaden för den borde inte vara där, min son skulle ha varit hos oss idag, men det får gå nu, det måste gå för han har lämnat oss och hur jag än önskar eller tänker eller gråter nu, så kommer han inte hem mera.
Maken håller på med middagen och det doftar så gott här att jag ju blir ju rent hungrig. I morgon händer det massor i mitt liv, jag ska träffa kuratorn och Helena skall på ett extra ultraljud och så ska de prova vända på barnet och vill det sig inte ja då blir det planerat kejsarsnitt av det hela men fortsättningen på det får jag ta i morgon då jag vet mer. Hon behövde ju inte detta att oroa sig över också.
Hon har haft en slitsam tid, en rent taskig graviditet , med sockernivåer som legat fel och foglossning och allt annat som hänt, massor av bråk och hennes lillebror som tog sitt liv, jag är så rädd att mista någon av de andra nu, rädd för framtiden för det finns inga garantier och livet är inte så lätt som man vid första anblick kan gå och tro.
Jag tänker en massa, önskar jag hade varit vis nog att förstå att Kim inte mådde bra, men jag fattade inte och tiden den försvann. Han är min ängel nu och jag kan bara be att han fått den ro, den frid han inte fann här på jorden, att alla plågor han haft inom sig bara försvann.
Nu våndas jag över att han försvann, jag gråter och har panik, min älskade kille han var så fin, så full av liv, av kärlek och nu finns ingenting kvar, bara minnen som sällskap.
Han var så älskad och det värsta nu är att jag inte tror han någonsin förstod detta, att han inte fick känna inom sig själv hur älskad han verkligen var, det ger mig sådan sorg, allt han går miste om. Han borde funnits kvar, men han valde att gå, det är svårt att förstå att mitt barn valde döden framför livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar