Jag har druckit min första kopp kaffe, solen skiner men det är lite blåsigt ändå kanske man ska ta en tur ut och sitta i solväggen kan ju bli lite brun om man har tur så inte man ser så blek och hemsk ut som man gör, kanske de som ser en inte tittar så, syns det utanpå att jag sörjer mitt barn?
Det är tomt och tyst i mitt liv, den som alltid hörde av sig med roligheter har ju tagit sitt liv, jag kände mig pigg när du fanns med mig Kim, väntade var gång jag slog på datorn efter nya inslag, nya sidor att titta på, roliga kommentarer, nu är det tyst. Mitt liv är tomt, det blev så makabert meningslöst. Varför gjorde du så mot oss andra, du måste väl ha förstått att ditt beslut skulle drabba andra än dig själv, inte kan vi stå orörda vid sidan om det här. Saknar dig, hatar mig själv för att jag inte förstått, önskar jag haft den remotekontrollen man visar på teve reklamen så skulle jag spola tillbaka livet och rusa till dig för att rädda dig från de demoner som jagade dig, jag skulle hämtat dig , hållit dig hårt och jag skulle göra dig glad och aldrig någonsin släppa taget. Men detta är drömmar, illusioner, det är sådant man bara kan önska och som man aldrig får någon gång.
Om jag ändå fått förmågan att resa i tiden, jag hade gett mitt liv för dig lilla Kim.
Nu vandrar jag dag ut och dag in som en trasig själ, finner ingen ro, finner ingenting av det här.
Du finns ju inte med oss mer, så vad finns det att le åt, säg mig finns det någonting alls kvar att le åt då ett barn, bara 17 år gammal har valt att ta sitt liv, det känns inte så, inte för mig. Inte idag.
Saknar dig, Älskar dig i evighet. Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar